Visste du att iglar är uppskattade byten hos regnbågen under hela året? Det är knappast något man pratar om vid regnbågssjön men Johan Klingberg menar att det är dags att ge en igelimitation en chans. Här ger han tre bra mönster och några spännande tekniker för att presentera en slingrande igel.
TEXT OCH FOTO: JOHAN KLINGBERG
–VILKEN FLUGA TOG du den på? undrade jag.
– Den tog på en svart igel, svarade mannen med det röda skägget från andra sidan viken.
Så där lät det nästan alltid under 1980-talet runt regnbågssjöarna, oavsett var någonstans man fiskade. Iglarna var en förlängning av den maraboutradition som hade initierats under 1970-talet. Då hade mönster som Dog Nobbler och Sahra stått för en revolutionerande utveckling och tagit över våtflugornas plats i många flugaskar. Maraboufibrernas pulserande rörelser under vattenytan tilltalade regnbågen lika mycket som dem som fiskande med dem, alla föll för de nya flugorna.
INSPIRATION FRÅN USA
Liksom många andra regnbågsflugor hämtades inspiration till imitationer av iglar ifrån USA. Där förespråkade bland annat flera populära guider och skribenter stora, svarta marabouflugor vid sjöfiske. Här i Sverige hade naturligtvis flera redan tidigare uppmärksammat fiskens förkärlek till hästiglar och även försökt imitera dem. Men det var först efter att de nya mönstren utanför Sverige hade gjort sitt intåg som utvecklingen tog verklig fart under 1980-talet.
Det var efter några artiklar i bland annat Flugfiske i Norden som de flesta lärde sig hur imitationerna skulle bindas. Ofta försågs flugorna med en svans av svart marabou eller struts tillsammans med en svart chenillekropp. Med andra ord en variant av den i dag så populära Woolly Buggern.
Snart utvecklades också andra flugor med samma tema, bland annat med en lång svart vinge eller en jiggliknande bakkropp av gummi. Grundprincipen var alltid den samma, en mörk, rörlig fluga oftast fiskad med flytlina.
Fortfarande är imitationer av iglar lika populära, men nu i form av helt andra kreationer, inte sällan mycket naturtrogna med stor rörlighet.
IGLARNAS BETEENDE
Många av oss som var med under den stora ”igelrevolutionen” för drygt 30 år sedan funderade ofta över varför så många valde att fiska dem med flytlina. De iglar vi hade sett uppehöll sig på botten, ofta på en gren eller en barkbit. Varför då presentera dem nära ytan, med en flytand
