Elis Wessmark har varit en flitig bidragsgivare till Sanna fiskehistorier, och han ger sig inte. Den här gången är fiskesäsongen över och han ger sig ut i de värmländska skogarna för att dra upp en båt. Det blir en omvälvande historia.
AV: OVE HAUGEN & FISKEJOURNALENS LÄSARE ILLUSTRATION: BASTIAN GIERTH Berättat av Elis Wessmark, Forshaga
Innan kylan kom var det dags att ta upp alla utplaceringsbåtar man har runt om i skogarna. Det slutar oftast med att jag gör detta för sent och får använda isbill för att få loss dem. Ofta är isen dessutom gångbar på sjön när det är dags. I år var jag dock i tid och det gick relativt smärtfritt, trots att en av dem låg under vatten.
Men det fanns en båt kvar att ta upp. Den är ganska stor och dessutom är den inte i toppskick vilket resulterat i att tofterna suger åt sig väldigt mycket vatten och gör den extremt tung och otymplig.
Jag ringer runt till lite kompisar och försöker ragga tag på någon som kan assistera med upptagningen. Redan här inser jag alltså att detta inte är ett optimalt projekt att ta sig an ensam, men eftersom kylan är på väg kommer min fråga med alldeles för kort varsel. Ingen har möjlighet att hjälpa.
Jag beslutar att lösa det själv. Hur svårt kan det vara?
BÅTTÖMNING
Många av de här båtarna är placerade i vatten som är otillgängliga med bil. Så även i detta fall. För att nå den krävs en kilometers skogspromenad. Då båten inte har använts speciellt mycket sista tiden har låset gett upp, men för en gångs skull har jag varit förutseende och bultsaxen löser enkelt uppgiften.
Precis som jag hade räknat med är båten vattenfylld och jag får tillbringa en del tid med att tömma den, men också detta är helt enligt plan. Dock kommer jag inte åt vattnet i tofterna och båten väger vansinnigt mycket, men efter några rejäla kraftansträngningar har jag baxat upp den på land. Nu återstår bara att vända den.
Jag pratar med en kamrat i telefon och beklagar mig lite över att det alltid slutar med att man gör detta på tok för sent. Varje år. Stödet uteblir och det skrattas i stället. Jag tänker att nästa år skall jag se till att göra detta i tid, men vet egentligen redan nu att så kommer inte att ske.
Jag försöker lyfta båten samtidigt som jag pratar i telefon men inser att jag knappt kan rubba den. Jag meddelar min kamrat att jag lägger bort telefonen för att inte skada den och att jag ringer honom sen.
”Om jag inte hör av mig om 30 minuter gick det åt helvete och du får komma till undsättning”, är det sista jag säger.
Jag tänker
