Sutare, Tinca Tinca, finns i de allra flesta sjöar och vattendrag i Sverige. Många bekantar sig med denna vackra fisk som bonusfångst vid vanligt sommarmete efter abborre. Riktat fiske efter sutare sker dock på annat vis och bjuder på flera dimensioner och utmaningar. Följ med Joakim Åberg till sjön där storsutarna bor.
TEXT OCH FOTO: JOAKIM ÅBERG
SLUTET PÅ MAJ närmar sig och i bilen ligger allt man kan tänkas behöva på en meteresa. Bivvy, säng och kudde för sömnens skull. Ovanpå ligger spöväskor, håv, tackel, beten, banksticks, larm, laptop, kamera och en kylväska med Briska för en hel sommar.
På förmiddagen bär det av söderut till varmare vatten och större sutare. För min del ligger sutaren varmt om hjärtat och det har blivit lite av en tradition att söka de riktigt stora exemplaren strax innan lek. Skåningar och hallänningar är lyckligt lottade, åtminstone de som gillar mete. Visst har vi bra metevatten också norrut, men det är något visst med sjöarna i söder. Växtligheten är riklig, temperaturen varmare och det finns mat för sutaren i överflöd. Fiskens Amerika men istället för cola och snabbmat kalasas det på mygglarver och sniglar.
ÖVERRASKNINGAR
Några timmar efter avfärd svänger jag in till sjön. Det är första gången jag är just här men fångstrapporterna har gjort en satsning oemotståndlig. Eftersom planeringen endast utgått från satellitbilder och några vaga tips från förtegna fiskare blir första anblick något av en överraskning.
Platsen är fin, men ser allt för långgrund ut och min erfarenhet säger att jag behöver en lite brantare topologi. Dessutom är det frånlandsvind, vilket ibland har negativ inverkan. Jag åker till andra sidan sjön och möts där av två bivvys längs en längre, öppen strandremsa. Det visar sig att jag är bekant med en av killarna vilket ger ett guldläge att få viktig information.
Då det även finns karp i sjön och sutarna teoretiskt bör vara vana vid boilies så har jag valt just detta bete, något jag snabbt förstår var ett stort misstag. Här fiskar man tydligen nästan uteslutet med maggot och majs. Jag får veta att sutarna, som tydligen äter boilies på sommaren, brukar rata dem under våren. Snopet bär jag iväg prylarna till platsen bredvid, gör i ordning allt och bestämmer mig för att fortsätta med plan A. Mest för att jag helt e
