nÄR JAG MÖTER ett par på stan så inbillar jag mig ofta att kvinnan tror att jag tittar på hennes man, att jag ska vilja ha honom, ta honom. Det vill jag inte och det kan jag inte. Jag tror inte att jag har det i mig att ta någon annans man, jag vågade knappt ta en som var ledig och då var han ändå väldigt vänligt inställd tillbaka så att säga.
Så pass är det nog, att jag inte ens skulle be Jolene låta bli min man, folk gör ändå alltid som de vill, det är ingen idé att vädja.
Så jag tittar väldigt sällan på män, ensamma eller hand i hand. För att jag ska titta på mannen i slutet av en annan kvinnas hand så får han lov att vara kanske Aron Eckhart för tio år sedan eller Ryan Gosling innan han fyllde sina kindben med ister.
För jag, jag tittar på kvinnor.
Deras ansikten, deras kläder, deras utstrålning, deras rörelser, deras skor, hur deras jeans sitter, deras hår och hur det faller. Jag ser och jag tar, lite från henne och något från henne och de kan inte lägga in en stark protest, de kan inte hindra mig.
Jolene, Jolene, Jolene, Jolee-eene ta inte min stil och mitt sätt att vara bara för att du kan.
Mitt hår är håret hos alla franska pensionerade fotomodeller som upplever en ny vår eftersom franska pensionerade fotomodeller verkar ha blivit en egen nisch. Jag tror att jag kan se ut som dem om jag bara har tillräckligt lång lugg, men det det är fortfarande mitt Kalmaransikte där under håret.
Min personlighet hittar jag hos en blandning kvinnor som utgörs av lakoniska barnfria kvinnor som röker och är lite halvsura, kvinnor som tycker att det är lätt att vara mamma eftersom man bara ska vara sig själv, kvinnor som är fokuserade och har roligt på jobbet eftersom det är så hektiskt. Mer ofta än inte slutar det med att jag är en olakonisk kvinna med barn, en kvinna som inte vågar vara sig själv eftersom den djävulen bör inte släppas ut och visst älskar jag mitt jobb men varför sitter jag så ofta och gråter med tänderna i knäna?
Jag röker inte
