I barndomsskildringen Jävla karlar tar sig Andrev Walden an sin uppväxt och alla de män som passerade förbi.Men det finns inga demoner från barndomen.– Det var viktigt för mig att hitta humorn i mörkret, jag ville inte skriva en bok som var en uppgörelse.
av KENNETH GYSING foto TINA AXELSSON
aNDREV WALDENS VERKLIGHET välter över ända då han som sjuåring i en villa i skogarna utanför Norrköping får veta att hans pappa inte är hans riktiga pappa. Den pappa som han tror är hans pappa har just slagit honom till golvet med ett knytnävslag, då mamman rädd och rasande utbrister: ”’Han är inte din riktiga pappa // En riktig pappa skulle aldrig göra så mot sitt barn.’”
Det är upptakten till självbiografin Jävla karlar, där unge Andrev under sju års tid möter sju olika män som flyttar in och flyttar ut hos mamman och efter bästa (eller sämsta) förmåga tar sig an papparollen en tid. Det är en både hejdlöst rolig och dramatiskt hjärtskärande berättelse av en skribent som för sina krönikor i olika tidningar nominerades till Stora Journalistpriset 2017 som landets bästa krönikör med motiveringen ”För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattande se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus”.
Själv vill han dock inte kalla det för en självbiografi, hellre då en roman.
– Jag vill nog hävda att alla berättelser som bygger på barndomsminnen är romaner. Har man syskon så räcker det med att börja prata om minnen från barndomen för att upptäcka att minnena kan vara väldigt olika. Sanningsbegreppet blir ganska svårt då, då känner jag mig mer bekväm med att kalla den en roman.
– Sedan vill jag hävda att all dialog i en bok som bygger på barndomen är skönlitterär. Bortsett från tre, fyra repliker så minns du egentligen inte mycket mer. Om jag vore en oförsiktigt kalibrerande människa så skulle jag rakt av kalla det för en uppväxtskildring. Men jag är en försiktig människa.
Ur Andrevs perspektiv är dock det mesta han berättar sant.
– Många som läser kommer nog att undra: Är det där verkligen sant? Det vill jag hävda att det är, så länge du inte börjar titta på det omärkvärdiga i skarvarna mellan det märkvärdiga. Det påhittade finns i det vardagliga. Det vardagliga minns jag inte så mycket av, där måste man lappa lite.
TILL DET MÄRKVÄRDIGA hör en pappa som försöker dränka mamman i ett
