”en dag kom ett vykort – från mamma och pappa”mare, 80, skildes från sin familj som ettåring

När Mares mamma Helga en vårdag 1945 vinkade farväl till sin ettåriga dotter i tyska Schwerin anade hon inte att det skulle dröja tretton år innan de sågs igen. Mares far Remi, officer i flygvapnet, befann sig i Sverige efter att ha lyckats fly över Östersjön. Nu hade han ordnat inresetillstånd för sin fru och dotter.

Helga reste till Lübeck för att hämta tillstånden. Men när hon återvände för att hämta Mare hade de ryska trupperna avancerat. Järnridån hade fallit och Mare blev kvar på den ryskockuperade sidan hos sin farmor.

– Jag kan bara föreställa mig mammas förtvivlan. Själv minns jag inget av det här, jag var ju så liten. Så småningom fördes jag och farmor tillbaka till vårt hemland Estland, varifrån vi hade flytt för att undkomma ryssarna, säger Mare Forslund.

Kort därefter insjuknade farmodern och dog på ett sjukhus i Tartu.

– Som tur var fanns det en sjuksköterska som förbarmade sig över mig. Hon lyckades lokalisera min mormor och morfar, som stannat kvar när vi valde att lämna Estland. Mammi och Pappi, som jag kallade dem, blev mina ställföreträdande föräldrar.

Mare darrar till på rösten. Även om händelserna ligger långt tillbaka i tiden blir hon fortfarande berörd när hon tänker på hur liten och utsatt hon var.

Vardagen tog vid och åren gick. Efter att hennes morfar avled 1950 blev hon sin mormors allt. Hon kände sig älskad och bekräftad.

– För att få köpa ransonerade varor som smör, socker och mjöl, fick man ställa sig i kö utanför butiken. Men vi hade det ändå ganska bra och kunde tillbringa somrarna på landet. Kristna högtider som jul och påsk fick man förstås inte fira. Men folk hittade alltid sätt att kringgå förbuden.

Mare gick i en estnisk skola och fick lära sig ryska från första klass. Lenins och Stalins porträtt vakade över klassrummet. På fritiden såg hennes mor