/krönika

NÄR VI FLYTTADE TILL RADHUS för sju år sedan höjde jag och min man förvånat på ögonbrynen när vi insåg att nästan alla grannar försvann till landet så fort sommaren nalkades. Vi föreställde oss radhuslivet som allt-i-ett: vardag och fritid på en och samma plats. Nu är det i stället vi som åker till landet, så fort temperaturen vänder uppåt.

Efter mycket om och men har vårt missionshus i Roslagen fått omlagt tak och i år är det dags att ta sig an tomten. Jag samlar bilder på Instagram och viker hundöron i trädgårdsböckerna. Ser framför mig potager och köksträdgård, utekök, drinklounge och helst en pool med tillhörande pergola. Ja, ni hör ju, det går att bränna ut sig för mindre. Så jag tar ett djupt andetag och tänker på min barndoms trädgårdar.

Jag är uppväxt i villa i Uppsala och med en enkel sommarstuga i Hälsingland. Sommarloven spenderades däremellan. När jag var liten hjälpte trädgården till att strukturera upp tillvaron. Lila och brandgul krokus på framsidans gräsmatta som ett första löfte om vår. Löjtnantshjärtan till Kristi himmelsfärd, sedan björkarna och äppelblomningen.

Jag minns inte mina föräldrar som några trädgårdsfantaster. Visst, gräset klipptes, äppelträden beskars och i rabatten växte rosa pioner att borra in hela ansiktet i. En sammetsröd ros var baksidans drottning och lavendel fanns i överflöd, dock lätt pissdoftande, för rabatten var också grannkatternas toalett. Vissa år togs trädgårdslandet i bruk, andra inte. Det fick helt enkelt bli lite som det blev, utifrån vad tid och ork tillät.

De långa somrarna minns jag med kroppen. Hur blöt lerjord känns mellan tårna och vilket ljud ett snigelskal ger ifrån sig när det går i kra under fotsulan. Min syster och jag sprang barfota till grannarna på stigen genom hallonsnåret, den som vi själva någon gång måste ha trampat upp, utan att komma ihåg när. Däremot minns jag hur taggarna fastnade i håret och rispade i huden och hur bären – ofta inklusive en liten larv