Skaparen av bikinin blev fördömd av katolska kyrkan.
DESIGNERN LOUIS RÉARD var desperat. Han kunde inte hitta någon modell som ville visa hans nya skapelse – alla tyckte att plagget var för vågat.
Innan han tog över sin mors underklädesmärke var Réard bilingenjör utan intresse för mode. Men under sina semestrar i Saint Tropez lade han märke till att kvinnorna rullade upp kanterna på baddräkten för att få mer solbränna. Detta gav honom idén till bikinin. Konkurrenten Jacques Heim hade bara en månad tidigare återlanserat ett tvådelat badplagg han kallade Atome, som marknadsfördes som ”världens minsta baddräkt”. Heim hyrde till och med piloter för att skriva Atome i luften med vit rök över Rivierans lyxigaste delar.
Nu försökte Réard visa upp sin version men ingen modell ville ställa upp. Det fanns redan ett pinup-mode i USA, men Réards kreation var minimal – den visade naveln och skinkorna! Så han besökte Casino de Paris och frågade strippdansöserna om de ville tjäna en slant. 18-åriga Michelle Bernardini tackade ja och bikinin såg offentlighetens ljus den 5 juli 1946. Detta var fyra dagar efter den första provsprängningen av en atombomb på Bikiniatollen och Réard bytte därför namn på sin kreation, i hopp om mer publicitet. Han lyckades. Bikinin blev en snackis och Bernardini fick 50 000 beundrarbrev, de flesta från män. Réard, med sin känsla för reklam, deklarerade att det inte var en äkta bikini om den inte var liten nog att dras genom en vigselring. Att katolska kyrkan fördömde plagget gjorde ingenting. Att bikinin krävde mindre tyg än en baddräkt sågs som positivt; andra världskriget hade infört ett tak för tyg- och klädproduktion.
Sedan dess har bikinin gjort segertåg, även om det dröjde ett par decennier. Den bars i Miss Worldtävlingen 1951 men förbjöds, liksom den förbjöds att bäras på
