”får man ha ett blått sovrum?”

ALEXANDRA PASCALIDOU

Ljust och luftigt, mjukt och runt. Alexandra Pascalidou är inte rädd för att byta stil på sin inredning – för bara några år sedan var det dova färger och tunga textilier som gällde. Hon har skalat ner också, och flyttat med dottern Melina, från 127 kvadrat till 86.

– Jag hade inte råd att bo kvar. Med astronomiska räntor, inflationen och allt med corona, när det var riktigt tufft med jobb som frilans. Det var också ohållbart att bo så stort när jag i princip bara använde köket, där jag satt och skrev en bok i två år.

Det hon skrev på var boken Var är papporna?, en kritikerrosad uppföljare till Augustnominerade Mammorna, där mammor i utsatta områden berättar om hur de förlorat sina barn i våldsspiralen. I senaste boken är det pappornas tur. Mer om det strax.

Vi följer Alexandra genom hallen, klädd i sagotapet från Willliam Morris, och med inbyggda förvaringshyllor bakom draperier med samma mönster. I slutet av gången öppnar sig ett stort kök med bågformade fönster och turkosblå luckor mot en milt havsgrön vägg. En bild från favoritstranden på sydvästra Kreta och en förstoring av föräldrarnas bröllopsfoto visar tydligt att här är vi i Alexandras Grekland, placerat mitt i Stockholm – och här smälter hennes två länder samman.

Efter köket följer det rundade hörnrummet och det midnattsblå sovrummet.

– Jag ville mjuka upp mitt liv, jag ville att det skulle vara mindre vasst och kantigt. Så kom jag in i den här lägenheten och såg ljusflödet och det runda hörnet. Det är så skönt flow här. Och det fanns en kakelugn – jag har alltid drömt om en sådan, ända sedan jag växte upp i Rinkeby och första gången städade i ett hem med en kakelugn.

Alexandra Pascalidou hade tre mål i bostadsjakten och lyckades pricka in dem alla.

– Jag ville ha högt i tak för att få rymd och tänka stora tankar, jag ville ha en lägenhet där jag kan åldras, jättenära t-banan och affären, och det skulle vara någonstans mitt i stan. Jag har ett liv med så många olika sorters