Från skadade soldater till stjärnor – och vidare till vanligt folk.
HAINERS HISTORIA
SKÖNHETSOPERATIONER HAR BLIVIT synonymt med en desperat strävan efter ungdom och perfektion. Så har det inte alltid varit. Diskreta ansiktslyft och rekonstruktioner har sitt ursprung i nödvändighet och tragedi. 1917 omvandlades gods och högsäten i Storbritannien till temporära sjukhus för att behandla krigsskadade under första världskriget. På Queen’s Hospital i staden Frognal ägnade man sig uteslutande åt att snygga till skadade ansikten. Många hundra soldater fick livet åter genom det man kallade ”plastikkirurgi” (från grekiskans ”plastikos”, som betyder ”att forma”). En reporter skrev att han bevittnade ”mirakel” på plats och kallade kirurgerna för gudabenådade skulptörer.
1927 började i stället termen ”estetisk kirurgi” användas för att bana väg för business. Den som var rik kunde bli av med rynkor och dubbelhakor eller förminska en stor näsa. Men metoderna var inte alltid så sofistikerade. Svullnader, tydliga ärr och asymmetri fick man räkna med. 1929 uttryckte den brittiska tidningen Britannia and Eve en insiktsfull sympati för dem som valde att plastikoperera sig. ”Vi bör förstå att för en vacker kvinna är förlusten av hennes ungdomlighet en tragedi, inte ett skämt. Den ekonomiska vikten av att behålla sin ungdom är ovärderlig för den professionella kvinnan.”
BRÖSTIMPLANTAT HAR EN ännu smärtsammare historia. 1889 injicerade man paraffin och vaselin med tragiska resultat. Under det tidiga 1900-talet experimenterade man med implantat av elfenben, glaskulor, gummi, polyester och skumgummi.
I slutet av 1930-talet var den estetiska kirurgin vedertagen och när andra världskriget bröt ut fick kirurgerna fler patienter att öva på, inte minst brännskadade.
Framstegen användes inom andra områden, och 1961 skapades den första silikonprotesen; innan dess hade man injicerat den substansen direkt in i brösten med initialt goda resultat – innan brösten svullnade och hårdnade.
