Så får du gräddfil till en p-plats i Stockholm.
Tänk att min mamma var långt före sin tid med att noja över parkeringsplatser i Stockholm redan på nittiotalet. Men det finns en väsentlig skillnad: då var reglerna lika för alla – det är de inte idag. Detta är bakgrunden till parkeringshånet med 100-tals tomma elbilsplatser.
Uppvuxen i innerstan har jag följt utvecklingen från första parkett och sett hur allt fler platser offrats till förmån för gågator, vinterparkering för motorcyklar och nu dyra elbilar – som fått en gräddfil till stans sinande parkeringsplatser.
Men först en kort tillbakablick.
Det fanns en tid när parkeringsvakter var värdigt klädda och spankulerade runt med armarna korsade bakom ryggen. På den tiden var det fortfarande värt risken att inte erlägga p-avgift eftersom bötesbeloppet dels var ganska lågt men också för att det fanns färre lapplisor (ja, det var socialt accepterat att säga både dagis och lapplisa förut). Då jobbade de inte heller så systematiskt som de gör idag, med digitalkameror och tidtagarur. Boten som då var lika stor som en dambinda skrevs ut för hand på karbonpapper, och även efter det att blaffan fästs bakom vindrutetorkarna gick det att springa efter för att försöka ”resonera” med dem, som ibland gjorde att räkningen revs. Ritsch-ratsch! Ja, så var det då, titta på filmen ”Sällskapsresan” om du inte tror mig.
Idag är de gula små remsorna helt oåterkalleliga. Det är som en prick hos Skatteverket. Nosar du fem centimeter för nära ett övergångsställe eller har fyra stillastående hjul på stoppförbud är det kört, då singlar den gula remsan ner från en ”parkeringstekniker” som hovrar i en drönare ovanför dig.
Hur som hel
