När Julia berättade att hon planerade att skaffa barn med en donator var jag tveksam. Hur skulle hon mäkta med vardagen som ensamstående mamma?
Marit
För 40 år sedan kom min dotter Julia till världen. Jag minns hur jag överväldigad låg med henne vid mitt bröst på BB och räknade de tio små fingrarna med de pyttesmå naglarna. Utanför fönstren öste regnet ner och trafiken rulllade på som om ingenting hade hänt, men för mig hade hela världen förändrats. Jag hade blivit mamma.
Drömmen jag haft om en kärnfamilj kom dock snart att blekna, för den nyblivna fadern fick snabbt kalla fötter. Han försvann ur vårt liv och hade aldrig något intresse av sin dotter.
På många sätt var det tufft att vara ensam om ett barn. Jag kunde inte heller få avlastning i vardagen av mina föräldrar, då vi bodde långt ifrån varandra.
Ändå ångrade jag inte för en sekund att jag fått min lilla flicka. Jag hade min utbildning och med tiden avancerade jag till en chefsställning på ekonomiavdelningen där jag jobbade. Jag tjänade tillräckligt för att ge henne en ekonomiskt trygg barndom.
Även om jag drömt om att få fler barn så träffade jag aldrig någon man som jag ville skaffa dem med. Julia förblev ensambarn, och av samma anledning blev hon nog också lite bortskämd och överbeskyddad. Hon behövde aldrig sakna min uppmärksamhet och jag hade också ganska svårt att säga nej till henne. Kanske försökte jag kompensera henne för att hon aldrig haft en pappa. Hur som helst så var jag inte särskilt bra på att ställa krav på henne, medan hon inte hade några problem med att ställa krav på mig …
Med detta sagt så hade vi en god och nära relation, och det fortsatte vi ha även sedan hon flyttat hemifrån och började läsa medicin.
Ibland hade vi kanske till och med ett lite för nära förhållande, för jag kunde bli både irriterad på och bekymrad över hur ofta Julia fortfarande förväntade sig att jag direkt skulle släppa allt jag hade när hon behövde något av mig. Självklart ville jag finnas där för henne, men jag hade ju även ett eget liv.
Samtidigt gillade jag att umgås med henne, i många avseenden var hon en självständig ung kvinna med skinn på näsan. Dessutom var jag jättestolt över att hon utbildade sig till läkare och därefter fick anställning på ett sjukhus.
Även om hon genom åren haft flera förhållanden med män, så var jag den som stod henne närma
