Jag tänker ofta på den unga kvinnan i lägenheten i Gamla stan. Då för många år sedan. Hon är jag och jag bär henne med mig, långt inuti mig där inget kan skada henne.
AV KATHERINE WALSH ILL: PENTTI KAREINEN
Jag funderar ofta på varför vissa stunder blir märkligt inpräntade i minnet, de stannar som ristningar i barken på ett träd, bleknar men finns där om vi bara känner efter. Är det för att vi förstår att känslan i stunden kommer att tas ifrån oss? Är det därför sommaren före den där våren har ristats så hårt i mitt minne?
Doften av dig är kvar på min hud. När jag duschar lämnar jag en fläck av den orörd av tvålen. Vattendropparna stannar på brösten som regndroppar på ett blad innan de faller, och utan att torka mig sätter jag på mig din vita skjorta.
Jag ser på mig själv i den stora badrumsspegeln, mina ögon ler mjukt tillbaka mot mig. Jag är som en kvinna i en romantisk film, allt är perfekt.
Det är i den föreställningen om mitt liv som jag nitton år gammal smyger ut i köket i den lilla övernattningslägenheten i Gamla stan. Företaget äger den och du i din egenskap av chef använder den när du bor över i stan på representation och inte orkar åka ut till villan i Saltsjöbaden.
Jag har varit din representation i några månader, de lyckligaste månaderna i mitt liv. Nej, du är inte gift, det vet jag.
Än i dag kan jag känna den där morgonen i kroppen, se den som en film, om jag bara blundar. Tyska kyrkans klockor slår sju slag och jag ser ut genom det öppna fönstret, tittar ner på gränden som badar i ljus, hör duvorna som kuttrar på taken och ingen känsla i min unga varelse signalerar annat än att detta är en lycklig dag i mitt liv.
Jag ska koka kaffe i den italienska kaffebryggaren av aluminium, överraska dig med espresso och äggröra, det finns inget annat i kylen än ägg och smör. När vi kan tillbringa en hel helg tillsammans ska jag gå ut och handla färskt bröd innan du hunnit vakna.
Kommande höst ska jag börja studera på komvux och sommarjobbet i receptionen är ett extrajobb. Ingen på firman vet något om ”oss”. Jag intalar mig att vår relation är i den där fasen då den är lite på, lite av. Om jag studerat den mer noga hade jag insett att den var mer av än på.
Du är fåordig om dig själv, men jag vet att du är trettio år, son till ägaren av advokatbyrån där vi jobbar, vilken musik du tycker om, att du inte gillar Bob Dylan, hur du helst vill att jag ska ha mitt långa hår oc
