Christinas dansskor har legat nerpackade i kartongen sedan hennes man gick bort för sex år sedan. Men nu är det dags att plocka fram dem igen …
AV AMANDA BERTILSSON ILL: MIDJOURNEY
Christina rusar runt i lägenheten och försöker hitta nycklarna till cykeln som hon inte använt på flera månader. Hon är redan sen. Sen till sommarfesten som kan förändra hennes liv. Hon vill i alla fall tro att den kan det.
Hon är somrigt klädd i en böljande grön klänning som slutar strax ovanför knäna. På fötterna bär hon sina dansskor med klack som Lars sa gav henne ben som en fotomodell. Han tittade alltid på henne med en förförisk blick när hon hade dem på sig och han fick henne att känna sig åtråvärd.
De gick ofta ut och dansade, hon och Lars. De var ett elegant par där de gled fram på dansbanan med graciösa och lätta steg.
Foxtrot var deras favorit, då kunde de vara nära varandra. Hon följde hans mjuka rörelser och de klev in i sin egen bubbla under de minuter dansen varade. På slutet tog han alltid hennes hand och snurrade henne ett varv innan det var dags att byta danspartner, liksom för att visa upp henne.
Christina kände sig uppskattad på ett sätt som ingen annan man någonsin kunnat få henne att känna.
Skorna hade legat nerpackade i sin originalkartong i garderoben ända sedan Lars hastigt gick bort för sex år sedan. Hon hade plockat fram och tittat på dem flera gånger. De framkallade många fina minnen, men påminde henne också om att han var borta för alltid och aldrig skulle komma tillbaka. Hon kunde inte göra sig av med dem, de var på något sätt det sista hon hade kvar av det fantastiska liv de haft tillsammans.
Christina hade aldrig varit bra på att hantera sorg och efter att Lars försvann gick hon in i en mörk period fylld av ångest. Hon drog sig tillbaka och den glädjefyllda kvinna hon en gång varit försvann på några veckor. Hon slutade dansa, som hon älskat så mycket, och satt för det mesta hemma och löste korsord.
Hon orkade knappt träffa barnbarnen längre och än mindre umgås med sina vänner. De få hon hade kvar, vill säga. De hade varit många fler för sex år sedan. De hade alla försökt stötta henne, men när hon inte tog emot hjälpen försvann även de, vilket hon kunde förstå.
Hon visste att Lars hade velat att hon skulle fortsätta sitt liv efter hans bortgång och inte sörja honom för länge, men det var svårt. Efter trettio år som gifta kunde hon inte bara släppa taget
