Passion, konst, glamour – och tragedier. MARIE KRØYERvar begåvad och driven och ville vara mer än en ”troféfru”. Men hon fick aldrig uppleva sitt genombrott som konstnär. Nu är hon aktuell i vårens stora utställning på Waldemarsudde,
Av METTE ROU LUND, MARI JANSON Foto TT, SKAGENS MUSEUM, SIMON LAUTROP, LARS ENGELHARDT
Det ser så idylliskt ut på PS Krøyers målningar. Marie Krøyer med elegant uppsatt hår i vit spetsklänning, promenerande längs stranden med blicken mot Skagens sanddyner, vid hennes sida antingen hennes man eller deras chokladbruna hund Rap. Det är så vackert som det bara kan vara sent 1800-tal. Och ren harmoni? Nej, om man tittar närmare kan man kanske ana melankolin under ytan.
Det som inte syns på de berömda bilderna är den karismatiske PS Krøyers plågade sinne. Den manodepressiva målaren fick våldsamma anfall som drabbade Marie och deras gemensamma dotter Vibeke, och det blev inte bättre av de kvicksilverbaserade behandlingarna han fick för sin syfilis. Det är lätt att förstå varför Marie kände ett behov av att resa iväg med dottern – och att hon i södra Italien blev passionerat förälskad i en annan man, den svenske kompositören Hugo Alfvén.
MARIE KRØYER FÖDDES SOM Marie Martha Mathilde Triepcke den 11 juni 1867, dotter till tyska invandrare. Hon inspirerades att måla av vänner till familjen, de kända samlarna Hirschprung, och 1885 var hon med och grundade ”den lilla målarskolan” vid Kunstnernes Studieskole i Köpenhamn, där kvinnliga konstnärer fick teckna och måla efter levande modell. Hösten 1886 blev hon själv elev i Ateljéskolan hos P S Krøyer. Den 16 år äldre Peder Severin, som kallades Søren av vännerna, var Danmarks då stora konstkändis. När de några år senare träffades i Paris föll målaren som en fura och paret gifte sig samma sommar, 1889.
– Marie Krøyer porträtterades länge först och främst som PS Krøyers vackra hustru och musa, säger Mette Bøgh Jensen, konsthistoriker och intendent på Skagens Museum, som som också skrivit biografin Marie Krøyer – det krävs mod att ha talang.
”Fröken Triepckes himlastormande ljuvliga ögon kunde göra ett helgon utom sig”, skrev till exempel debattören och litteraturkritikern Georg Br
