Sju år innan Edvard Munch visar sin första version av världsberömda Skriet, tillbringar han sommaren 1887 på en skärgårdsö. Där får han lugn och målarro, något som resulterar i vackra Blomsteräng på Veierland.
Av KARIN FAXÉN SPORRONG
Månadens verk
En åker, drömsk och tyst. Den ljusa natten verkar evig. Tiden står stilla. Fullmånen lyser. Den här sommaren är Edvard Munch 23 år. Han är på väg ut i vuxenlivet. Han har hela konstnärskarriären framför sig, den som kommer att göra ett blytungt avtryck i modern konsthistoria. Han har alkoholproblem och ohälsa framför sig. Men det där vet ingen något om, ännu.
Den här sommaren, 1887, har familjen Munch lämnat Kristiania – som Oslo hette då – och bor på den vackra ön Veierland utanför Sandefjord. Sommardagarna, och nätterna, går på ön vid havet. Vad gör den unge Edvard Munch, den här sommaren? Den unge vuxne, som fortfarande på vissa sätt är en liten och känslig pojke. Kanske är han på många sätt fortfarande den där ensamma 14-åringen, som förlorade en älskad storasyster i tbc – en traumatisk erfarenhet han alltid ska bära med sig. Och bearbeta i sitt måleri.
För en sak är säker, han målar. Alltid. Och han vandrar omkring den här sommaren, ensam, med sina färger och sina penslar. Både dagar och nätter. Nog anar han vad som driver honom, även om ingen annan i hans familj på riktigt tycks förstå. Troligt är att han den här sommaren behöver komma bort från hemmet, kanske i synnerhet från fadern Christian. Han är inte bara närmast fanatiskt religiös, psykiskt labil och oförutsägbar efter sin hustrus Lauras död 1868.
Fadern förstår inte att Edvard måste måla. Att han är en konstnär. För fadern betyder framgång att man säljer det man skapar och tj
