Anna G Tufvesson, chefredaktör annag.tufvesson@alltomtradgard.se
Det är inte alltid lätt att erkänna att man har fel eller har ändrat åsikt. Jag vet inte hur ni har det med det, men jag kan nog tycka att det skaver lite grann, men såklart beroende på vad jag har haft fel om. Att erkänna att man ändrat uppfattning om en växt är väl dock inte hela världen. Som tagetes, som så länge ansågs tråkigt vanlig, men som på senare år har blivit näst intill trendig. Inte planterad i ett gammalt traktordäck kanske, men som högväxt och yvig sort i en köksträdgård. Inte så svårt att gilla, oavsett tidigare inställning, eller hur? Men nog är det många som vidhåller att de inte gillar gula blommor och skulle ha svårt att erkänna att de helt plötsligt gillar en sådan. Eller barrväxter. Eller rododendron.
Jag är uppväxt med en lila, storblommig rododendron. Min pappa fick den av en av sina skolklasser (han var lärare) och satte den vid sommarhusets ytterdörr, precis som grannarna hade gjort med samma sorts rododendron. Jag gillade den aldrig, och det var nog bara pappa som tyckte den var fin – den kom ju från hans älskade elever. Och den där busken styrde hela intrycket av detta växtslag för mig; det fanns helt enkelt inga som jag gillade. De var deprimerande med sina mörka, köttiga blad och svulstiga, grälla blommor. Men under årens lopp började jag se sorter med smala, silvriga blad, med nättare blomning i vitt eller ljusrosa. Jag såg enorma exemplar i
