Hjälp, en spindel! – därför har du en fobi och så blir du av med den

Du öppnar dörren till källartrappan, fingrarna slår till på lysknappen ovanför räcket. Där sitter den största spindel du någonsin sett. Vad gör du?

De allra flesta ryser till, kanske hämtar en tidning och riskerar lite regn, men fortsätter sedan promenaden nerför källartrappen och funderar mest på om tvätten redan kan tänkas vara torr därnere.

Andra flyr för livet och tänker inte återvända till källaren förrän monstret är dött och bevis för detta finns.

Denna grupp av människor har diagnosen fobi och i runda slängar gäller det drygt var tionde människa på planeten.

Fast alla är inte spindelfobiker. Föremålen för skräcken varierar stort och kan vara alltifrån hajar, höga höjder, råttor, att flyga, trånga utrymmen och stora, öppna torg. Och mycket mer.

– Det är ungefär 10–15 procent av befolkningen som har fobier och det tycks vara ungefär lika många nu som förr, det är alltså en ganska konstant siffra, säger Håkan Wisung, psykolog och psykoterapeut, flitigt anlitad handledare i KBT både vid universitet och vid olika uppdragsutbildningar samt författare till ett flertal böcker inom psykologi.

Överlevnadsinstinkt

Under hela sin långa karriär har han mött människor med fobier.

– De flesta fobier har ett naturligt överlevnadsvärde som kommer av evolutionen. Som rädsla för spindlar, ormar, höjder eller klaustrofobi, alltså rädsla för att vara instängd i ett trångt utrymme. Det är lätt att förstå att de fobierna finns, konstaterar Håkan Wisung.

Enligt Nationalencyklopedin är fobi ”en intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, till exempel ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt”.

Så även om jag vet att ormar, spindlar eller flygplan inte är farliga, är jag vansinnigt rädd. Varifrån kommer då fobin, hur uppstår den?