Jag var nygift och såg fram emot att bilda familj. Men ingenting hände. Barnlösheten gjorde mig bedövad av sorg.
När jag hade försökt att bli gravid i ett år blev jag orolig. Min man och jag gick båda igenom undersökningar men inga fel hittades.
– Stressa inte upp dig över det här, fick jag höra. Då gör du det hela bara värre.
Jag förstod att folk ville väl, men de där kommentarerna fick rakt motsatt effekt.
När åren gick utan att något hände försökte jag hitta en förklaring till varför jag inte lyckades bli gravid.
Vi försökte ha sex när chanserna att bli gravid var som störst och levde vårt liv efter min hormonella cykel. Jag tog tempen varje morgon och försökte att äta rätt. Vi la om kosthållningen för oss båda för att öka chanserna.
Jag gick till flera läkare och gjorde alla upptänkliga undersökningar, som alla gav beskedet att jag var fertil och att allt såg bra ut. Jag borde absolut kunna bli gravid, sa alla läkare. Min man testade motvilligt sina spermier, men inte heller där kunde läkarna se något problem.
Provade allt
Jag provade många olika alternativ, åt vitaminer som jag fick råd om, men inget hjälpte.
Till slut handlade allt om det som vi inte hade – barn. Ingenting blev ju bättre av att våra vänner och syskon verkade ha satt sig för att befolka världen.
Hela vårt äktenskap kändes som ett stort misslyckande.Vi kunde inte hantera tanken på att inte få bilda familj tillsammans, att det bara skulle fortsätta att vara han och jag, resten av livet.
Vi hade egentligen inga andra problem i äktenskapet, inte från början, men det här förstörde vår relation. Vi började bråka och var till sist inte överens om någonting längre. Allt blev en enda stor konflikt som bottnade i bådas stora besvikelse.
Vi skilde oss och det var ett gemensamt beslut. Men när vi hade skrivit på papperen var det till min stora förvåning inget som kändes bättre. Jag trodde att jag skulle njuta av att vara ensam och slippa leva med vår gemensamma besvikelse, men så blev det inte. Då jag vaknade ensam på morgnarna kände jag ångest, inte lättnad. Jag hade varken klarat av att bli mamma eller att få äktenskapet att fungera. Jag kände mig misslyckad dubbelt upp.
Det var en svår sorgeprocess. Jag sörjde de barn jag aldrig fått. Vardagen kändes tung men jag förstod att det skulle bli bättre på sikt. Livet återvände långsamt, men jag hann inte riktigt komma på fötter
