Jag har en främmande fågel, en gökunge, i mitt bo. För varifrån har hon fått den, denna lust att ständig stå på scen och apa sig? Kan det vara något att hålla på med?
AV: HELEN YENDALL ILL: TT/SHUTTERSTOCK
Mikaelas röst hördes nerifrån:
– Farmor Hedda är här! Och hon har en jättestor väska!
Jag suckade. Min svärmor kom på besök med tåg och taxi varje söndagseftermiddag. Hon tillbringade plikttroget en dag med oss och åkte hem samma kväll. Hon levde ensam och jag frågade henne om hon inte ville sova över men Hedda tackade alltid nej, hon föredrog sin egen säng.
Men nu såg det ut som om hon hade accepterat mitt erbjudande. Nu skulle jag bli tvungen att snabbt göra i ordning gästrummet, damma och bädda med rena lakan. Om det inte var perfekt skulle Hedda ha synpunkter.
– Nej, Lisa, jag ska inte stanna, sa hon när jag öppnade dörren.
Jag sneglade på hennes bagage. Hedda brukade ha med sig målarböcker och ingredienser för kakbak. Men denna gång bar hon på en stor svart resväska. Pustande släppte hon ner den på hallgolvet. Kanske var hon på väg någon annanstans, tänkte jag hoppfullt.
Mikaela snurrade i piruetter bakom mig och sjöng ur Annie, den senaste favoritmusikalen.
– Hej, farmor, fick hon fram mellan drillarna.
– Hej, min lilla älskling, sa Hedda.
Sedan tittade farmor på mig och pekade på sin resväska.
– Den är till Mikaela.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mitt liv skulle bli som det blev. Jag hade trott att vi skulle bli lyckliga – vilket vi blev – och att vi skulle vilja ha barn – vilket vi ville och fick.
Men aldrig hade jag kunnat tro att det skulle vara så svårt att förstå sig på detta barn. Inte heller hade jag trott att jag skulle fostra henne ensam.
Det hade bara gått två år sedan Olof dog. Jag ville dra mig undan och slicka mina sår, men på något sätt drog min dotter alltid ut mig i strålkastarljuset.
– Hon är inte alls som du, sa Hedda en gång när Mikaela steppade nerför gången i det stora köpcentret.
Hon fick det att låta som om det var mitt fel att min dotter hade myror i byxorna. Jag ropade Mikaela till mig och undrade för hundrade gången hur jag kunnat hamna här med en så utåtriktad och energisk dotter.
– Sluta håll på så där, muttrade jag, pinsamt berörd av att alla glodde. Folk försöker handla här och du är i vägen.
– Och hon är verkligen inte alls som Olof, la Hedda till och gav varuvagnen en bestämd k
