När Caroline väntar sitt första barn förändras allt. Hon drabbas av en huvudvärk som aldrig vill ge med sig. I perioder har smärtan fått henne att knappt orka leva – men trots allt har hon hittat nya vägar och perspektiv.
TEXT: ISABELLA LINDHOLM HARBRECHT FOTO: HANNA BOUVENG, SHUTTERSTOCK/TT
CAROLINE LEVER MED KRONISK HUVUDVÄRK
Caroline Westerdahl var 24 år när hon väntade sitt första barn, dottern Celine som i dag har fyllt tolv. Då visste hon inte att huvudvärken som kom smygande under graviditeten skulle sitta i – för att aldrig gå över.
– I slutet av graviditeten var det som värst. Förlossningen var väldigt tuff, det kändes som att huvudet skulle sprängas, berättar Caroline.
Efter att Celine är född förvärras huvudvärken och väl hemma igen med sin nyfödda dotter kräks Caroline och tappar synen. Det blir en ambulansfärd till sjukhuset och det är då en röntgen görs som visar att hon har Arnold Chiari – en medfödd missbildning på hjärnan. Caroline opereras och för ett kort tag tror hon att allt ska bli bra igen, men så blir det tyvärr inte.
– Operationen var lyckad på så vis att allt ser bra ut på mina röntgenplåtar. Men värken har inte försvunnit. Den har varit konstant nu, i över tio år.
Ingenting hjälper
Efter operationen och med den ständigt ihållande huvudvärken börjar en lång kamp för Caroline. Hon testar allt för att bli av med smärtan: akupunktur, kortisonsprutor, meditation … Men inget hjälper.
– Jag vägrade ge upp och tjatade på vården hela tiden.
Vårdens lösning på Carolines problem är att gång på gång skriva ut mediciner till henne, starka tabletter som hon blir beroende av.
– Jag levde som i ett töcken och under perioderna då det var som allra mörkast ville jag inte leva längre. Att bli bemött som ett hopplöst fall och få höra att ”det inte finns något att göra” – det är fruktansvärt, säger Caroline och tillägger:
– Jag önskar att någon hade sett mig som person, och inte bara röntgenplåtarna.
Att leva med ständig värk påverkar hela livet och hela ens person, förklarar hon.
– Man blir oerhört ensam, eftersom smärtan ju är ens egna upplevelse. Sedan blir det som en ond spiral av trötthet, skuldkänslor och sorg för att man inte orkar vara den där personen som man vill vara. En konstant känsla av att inte räcka till, berättar Caroline och forts
