Min dotter sluter sig om sin sorg. Hon lägger skulden på sig själv. Jag vet hur det känns – och att jag måste hjälpa henne vidare.
AV: REBECCA MANSELL ILL: HELENA STAFFAS, SHUTTERSTOCK/TT
Min dotter Marianne kommer i dag – och stannar. Jag har ingen aning om hur länge.
David, min man, säger att man inte kan veta hur lång tid hon behöver och han har förstås rätt.
Men jag är orolig. Kanske till och med lite rädd. För jag är inte säker på hur jag ska kunna hjälpa min dotter att ta sig igenom detta.
– Ge henne tid och låt henne komma till dig, tröstar min man mig. Hon kommer att vända sig till dig och vilja prata.
– Tror du det?
Jag är tveksam. Tor är så orolig för henne. Hon har inte gråtit ännu.
– Det har gått ganska många veckor, funderar David. Hon förtränger definitivt sina känslor, men du vet ju att vår Marianne fungerar så. Det har hon alltid gjort.
Jag nickar ochdrar mig till minnes när hon fick sina studentbetyg och hur besviken hon var över att de inte skulle räcka för att komma in på den utbildning hon ville gå. Hon hade tillbringat veckor ensam i sitt rum och inte velat komma ut.
Jag försökte prata med henne då, sa att hon ju hade hela livet framför sig, att det fanns tid och att hon var begåvad. Men allt hon gjorde var att då och då ge mig ett tunt leende och så tog hon middagen med sig upp på rummet igen.
Sedan, på något sätt, skakade hon av sig missmodet, sökte till en psykologikurs, fortsatte och blev beteendevetare och fick jobb vid 25 års ålder. Det var inte enligt hennes ursprungliga planer, men hon var ändå nöjd.
– Det är bra, hade hon sagt och sedan träffade hon Tor.
– Hur mår Tor? undrar David med rynkad panna.
Vi vet ju båda hur olika de är, Marianne och Tor. De är som eld och vatten, men det sägs ju att motsatser attraherar varandra.
– Förtvivlad. Och han pratar om det. Han berättar för Marianne hur han känner. Men jag vet inte, det kanske har gjort att hon sluter sig ännu mer.
På sätt och vis är det underligt. Marianne är så duktig på att hjälpa andra att uttrycka sin känslor och hitta lösningar på problem i sitt arbete. Men när det kommer till henne själv …
Hennes sätt att hantera smärta är tydligen att stänga igen om sig själv. Hon använder jobbet som en slags tröst i stället för att söka stöd hos sin man. Jag kan inte hjälpa det, men jag oroar mig för dem båda.
– Du kan
