Mitt äktenskap med Jonas var präglat av verbal misshandel. När vi skildes längtade jag efter lugn och ro, men då hittade han ett nytt sätt att plåga mig. Han spred sjuka lögner om mig.
Redan när vi gifte oss anade jag att det var ett misstag. Även om Jonas på pappret var en perfekt kille – han hade ett bra jobb, kom från en fin familj och var stilig – så sa magkänslan att det skulle sluta illa för mig. Ändå tryckte jag bort känslan och sa ja framme vid altaret. Nu i efterhand ångrar jag det bittert, men det är lätt att vara efterklok …
Samtidigt kan jag förstå att jag agerade som jag gjorde. Vi hade nyss fått barn ihop, och jag ville att vår son Tobias skulle få växa upp i en trygg kärnfamilj, något som jag själv aldrig fick.
När jag var tio år gammal övergav pappa vår familj. Han var ingen bra fadersgestalt för mig och inte heller var han en bra make för min mamma. Det var mycket bråk hemma så när han till slut flyttade ut blev det en befrielse, även om det betydde att han försvann ur mitt liv.
Av min moster fick jag höra både det ena och det andra om hur pappa hade betett sig mot mamma. Hur han hade brutit ner henne psykiskt, kanske ännu värre än så … Min moster ville skona mig från de värsta detaljerna och det är jag på ett sätt tacksam över.
Jonas och jag träffadespå jobbet. Jag var 23 år och livet lekte. När jag introducerade Jonas för min mamma var hon till en början förtjust i honom. Hon bjöd hem oss på middag och satt ofta kvar vid köksbordet och pratade med Jonas. Men efter ett halvår, kanske var det ett år, började min mammas inställning till Jonas att förändras. Det skedde så subtilt att jag först själv inte märkte det, men till slut förstod jag att mamma allt mer dragit sig undan.
När jag berättade att jag var gravid verkade hon därför mer bekymrad än glad.
Nu i efterhand förstår jag min mammas beteende: Hon såg min pappa i Jonas. Jag önskar att hon hade sagt rakt ut vad hon kände, men hon var för konflikträdd. Förmodligen hade jag ändå inte lyssnat på henne där och då. Jag ville ju tro att Jonas var en bra man.
Men precis som min pappa var Jonas elak och egocentrisk. Allt i våra liv kretsade kring honom och hans behov. Inte ens när vi fick Tobias kunde han sluta att sätta sig själv i första rum. När jag försökte påtala att vi hade problem började Jonas jämt att skratta åt mig, ibland anklaga mig och få mig att känna mig
