Anna-Lisa kände att hon var på rätt väg med att våga starta eget. Men hennes man var orolig för ekonomin. Vem skulle få rätt?
NOVELL AV: SARA KALMLIN ILL. TT/SHUTTERSTOCK
Hon stack ner handen i den översta byrålådan i furu. Fingrarna famlade runt bland kvitton, billiga läsglasögon och vinterns reflexer.
– Lasse, har du sett nycklarna till skåpbilen?
– Va? Vad säger du? Hördes ett rop från källaren.
Anna-Lisa gick fram till källardörren, öppnade den och ropade ner i den smala stentrappan.
– Nycklarna, har du sett dem?
– Vilka nycklar? ropade Lasse tillbaka.
Anna-Lisa suckade högt för sig själv.
– Till skåpbilen så klart. Jag ska ju åka och köpa hundmat och hämta kycklingar.
Nu var det Lasses tur att sucka högt.
– Nycklarna hänger där de ska hänga, i nyckelskåpet.
– Ja men skåpbilens nycklar lägger vi ju alltid i hallbyrån? svarade Anna-Lisa stressat.
– Nej, du lägger dem alltid i byrån. Jag hänger dem i nyckelskåpet. Och du ...
– Ja? Jag måste åka nu. Anna-Lisa skyndade mot nyckelskåpet. Och där hängde de, nycklarna.
– Det blir sista kycklingarna nu! Kom ihåg att du har lovat det.
Anna-Lisa hörde Lasses förmaning från källaren. Hon log för sig själv och svarade svävande:
– Ja ja, visst. Men hon tänkte ”vi får väl se”.
Anna-Lisa klev ut på gårdsplanen. Hon sög in doften av vårens första dagar och blickade ut över rabatterna med tulpaner vars knoppar var nära att brista.
Snart skulle den stora odlingsytan fyllas av tulpaner i all sin prakt. Hon hade satt tusentals tulpanlökar i höstas och nu skulle hon snart få njuta av belöningen från sitt hårda arbete.
Hon tänkte tillbaka på hösten, bara ett halvår tidigare. Hur duggregnet hade piskat och vinden bitit i kinderna och de uttjänta kängorna hade haft svårt att stå emot vätan i den leriga jorden. Men snart var hon där, vid målet av en dröm. Hon begav sig mot den vita skåpbilen med texten ”Blomsterprakt”.
Anna-Lisa såg en sista gång i backspegeln innan hon backade ut från gårdsplanen som ramades in av 1800-talets stenmurar och gärdsgårdar i slitstark gran. Aldrig kunde man se sig om för många gånger. Var där inte en hungrig höna som letade mask i dikeskanten så var det Benny, deras döva hund som spatserade runt på gården för att hålla alla hönor på rätt sida av gärdsgården.
Anna-Lisa skyndade in i stadens djuraffär och köpte två stora säckar hundfoder som hon kvickt lassade in i den stora skåpbilen. De
