Det kanske inte var så smart att åka ut ensam i skogen för att träffa Magnus. Anny var ganska säker på att det var han som låg bakom de anonyma breven och telefonsamtalen.
LÅNGNOVELL AV: KARIN NILSSON ILL: TT/SHUTTERSTOCK
Regnet föll tätt och grått mot vindrutan när hon svängde in från landsvägen. Himlen var mörk av regnmoln och hon tänkte på den senaste gången hon varit här ute vid Magnus torp drygt två månader tidigare. Även om den dagen också varit grå hade livet känts så lätt att leva.
Men sedan dess hade mycket hänt. Hon hade insett att hon inte orkade ha en man som kvinnorna flockades kring, en man hon inte kunde lita på.
En tid efter det att hon brutit med honom hade hon börjat träffa Reine som arbetade på samma tidning som Magnus. Reine älskade henne och allt hon behövde konkurrera med var hans intresse för sällskapet för amatörteater som han var med i och frimärkssamlingen han sysslade med på sin fritid.
– Tänk inte mer på Magnus, Anny, hade Reine sagt kvällen innan. Om några dagar är vi långt härifrån och då existerar bara vi.
Hans aktievinster hade gjort honom rik nog att förverkliga drömmen att arbeta som frilansjournalist från utlandet.
– Då kan vi bry oss om varandra helt och fullt och du behöver aldrig mer vara rädd.
Magnus svartsjuka och förbittring skulle inte längre kunna nå henne då. Ingen skulle längre ringa om nätterna för att lägga på luren när hon svarade och ingen skulle skicka anonyma brev.
Så mörk skogen kändes i det här vädret! När hon lämnat staden hade solen lyst och tanken på att söka upp Magnus här ute och prata ut med honom hade inte känts skrämmande och obehaglig.
Hon hade ju till och med tänkt säga honom att han inte längre behövde förneka att han ringt de nattliga samtalen och skrivit de anonyma breven. Hon förstod att han varit svartsjuk. Nu ville hon bara att de skildes som vänner.
Det var här ute han måste hålla hus. Under hela den här veckan som gått efter hans och Reines möte hade hon ju sökt honom överallt annars för att prata ut. På hans jobb, på kaféerna där han brukade sitta och skriva, hos alla hans vänner. Men han var som uppslukad av jorden.
Ett vägskäl dök upp framför henne och hon tog den vänstra grusvägen. Snart var hon framme. Måtte han finnas där. Annars ...
Hon försökte skjuta undan tanken. Inte behövde hon oroa sig för honom! Reine hade ju försäkrat att de avbrutit det där idiotiska sl
