Bosse och jag

3 min läsning

Jag var egentligen nöjd som singel, efter två kraschade förhållanden i bagaget. Men så en dag dök Bosse upp.

5 MIN-NOVELLEN AV: BITTE MELIN ILL: SHUTTERSTOCK/TT

Bosse och jag passar ihop. Vi är båda ärrade av livet och har fått vår beskärda del av livets mindre goda inslag. Vissa skulle kanske säga att vi sett våra bästa år, men det håller jag inte med om. Tvärtom är jag lyckligare än på länge och det är Bosse också, det får jag bevis för varenda dag.

Två långvariga förhållanden har jag hunnit med före Bosse. Inget av dem slutade lyckligt. Varken relationen med Cornelius eller äktenskapet med Emanuel. Jag älskade dem båda och jag vet att de älskade mig, men kärleken räckte helt enkelt inte till.

Cornelius var sjöman, äventyrlig som få och obotligt passionerad. Han svepte med mig i en våg av själfull lidelse och innan jag visste ordet av bodde vi tillsammans i en liten lägenhet med stort renoveringsbehov. Men renoveringsbehovet var inget problem för Cornelius. Tvärtom – han såg fram emot att göra i ordning den förfallna lägenheten till ett vackert hem åt oss.

– Jag ska tapetsera och måla och se till att ta hand om möglet i badrummet, lovade han.

Men det blev aldrig mer än ett löfte. För Cornelius handlade livet om att njuta, inte om att arbeta. Vad gjorde det honom att möglet i badrummet fortsatte att sprida sig, och att vattnet aldrig blev mer än ljummet? Han levde på kärlek och passion och brydde sig inte om vardagsproblemen.

Det blev ohållbart till sist och även om jag sörjde vår insomnade kärlek kändes det som en lättnad när allt var över. Och när jag mötte Emanuel tilltalades jag främst av att han var så olik Cornelius. Han var lugn och trygg och i hans badrum fanns inget mögel så långt ögat kunde nå. Hade det funnits där så hade han sett till att få det åtgärdat per omgående. Det var sådan han var. Han tänkte alltid praktiskt och lät sig sällan svepas med i något spontant.

I längden blev han dock lite … tråkig, helt enkelt. Jag tyckte mycket om honom men insåg efter en tid att jag inte älskade honom så där djupt som man måste göra om man verkligen ska kunna leva tillsammans.

Det fanns ingen ovänskap när vi skildes åt, varken mellan mig och Cornelius eller mellan mig och Emanuel. Vi är vänner än i dag. Men båda uppbrotten gjorde mig ont. Jag var ledsen och besviken. Maria, 30 år, före detta sambo. Maria, 40 år och frånskild. Det var inte riktigt så jag had

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar