Efter 37 år på samma arbetsplats blev jag övertalig. Det fanns inte längre några arbetsuppgifter för mig. Hur skulle jag lyckas hitta ett nytt jobb vid 56 års ålder?
Med sorg i hjärtat blev jag några månader efter beskedet avtackad i matsalen. Det togs foton och jag fick blommor, choklad och fruktkorgar. Min närmaste chef överlämnade en bukett tulpaner och höll ett tal för mig om hur saknad jag skulle bli. Hon hade inte varit anställd mer än fem månader! Hon berättade med känsla att jag varit en trogen medarbetare, att jag skickligt utfört mina uppgifter och framför allt att jag varit en bra kompis. Under det vackra talet såg jag ut över havet av människor. Flera av mina närmaste kollegor hade tårar i ögonen. Själv grät jag inombords. Vi hade varit som en familj. En familj som umgåtts i stort sett dagligen, många av oss i nära fyra decennier.
När chefen kallade in mig på kontoret den där hemska dagen fick jag för första gången höra talas om att företaget måste skära bort vissa tjänster, detta på grund av sjunkande orderingång. Jag blev förstås chockad men kunde aldrig i livet tro att det skulle gälla mig som varit anställd i så många år. Jag hade inte misskött mig och hade knappt en enda sjukdag förutom då jag vabbat när barnen var små.
Vi var totalt tre personer som fick samma dystra besked. Förutom jag var det två andra kvinnor. De närmade sig pensionsåldern och fick gå ned på halvtid den tid som återstod innan de gick i pension. Jag var alltså den enda som fick lämna in arbetskläderna och packa ihop personliga tillhörigheter.
Jag missunnade inte mina två arbetskamrater att få jobba kvar ännu en tid. Men det kändes ändå bittert. Jag var 56 år. För ung för att gå i pension, för gammal för att få
