Jag hade aldrig velat bli ensamstående förälder, men jag tvekade inte en sekund när läkaren bekräftade för mig att jag var gravid. Jag skulle behålla barnet – trots att jag inte visste vem hennes pappa var.
Året var 1998. Jag var 35 år gammal, och mannen som jag trodde jag skulle gifta mig med och få barn med hade just lämnat mig. Flera månader senare var jag fortfarande förkrossad, men jag hade åtminstone slutat gråta från morgon till kväll. Nu handlade det bara om att ta sig igenom dagarna utan att ständigt påminnas om honom som jag hade förlorat – precis som drömmarna om det liv vi skulle ha haft.
Det var särskilt svårt när jag såg gravida kvinnor, eller kvinnor som gick med barnvagnar på stan. Att bli mamma hade jag själv varit mer än redo för under flera år. Men mitt ex hade hela tiden kommit på ursäkter för varför vi skulle skjuta upp det och vänta ytterligare ett år. Och nu hade han lämnat mig.
Flera av mina väninnor, som redan hade fått flera barn, försökte trösta mig med att det fortfarande fanns gott om tid. Jag skulle säkert hitta rätt person. Det var lätt för dem att säga … Jag var övertygad om att jag aldrig skulle hinna innan jag blev för gammal. Samtidigt kunde jag inte alls föreställa mig ett liv utan barn.
En kväll tog minavänner med mig ut på stan. Nu skulle jag muntras upp. Efter en trevlig middag med massor av rödvin tog de med mig under varsin arm ut i nattlivet. Vi hamnade på en nattklubb fylld till bredden med glada människor, varav de flesta var mycket yngre än oss.
Jag stod vid baren och såg hopplöst ut över folkhopen medan jag försökte dränka sorgen över den tid som hade runnit ifrån mig. Men det dröjde inte länge förrän en ung kille med mörka lockar kom fram och presenterade sig – jag tyckte att han sa att han hette Alex. Musiken var så hög att det inte fanns någon chans att föra en vettig konversation. Och eftersom han bara pratade begränsad engelska förstod jag inte så mycket, bara att han var italienare och tillsammans med sina vänner reste genom Skandinavien.
Ju mer alkohol som flödade desto mindre behövde jag veta. Hans vackra, mörka ögon fick mig för första gången på länge att känna att jag levde igen, och när han drog ut mig på dansgolvet glömde jag allt om mannen jag hade förlorat.
Och ja, i minkraftiga berusning slutade det också med att jag tog med honom hem. När solen gick upp och spred sitt varma sken genom gardinerna var det da
