”Vad gör jag här?” mumlade Emma och tittade ut i mörkret genom bussfönstret. Ibland syntes enstaka ljuskällor från nordspanska små byar, eller vad det nu var som bussen susade förbi i mörkret. Hon hade verkligen ingen aning om varför hon var på väg till Burgos där hon skulle påbörja Caminon morgonen därpå. Inte mer än att alla andra alternativ hade verkat ännu jobbigare och dystrare.
En sämre anledning till att vandra femtio mil fick man leta efter, men nu var hon på väg och hon hade gjort det förr, så hon visste åtminstone vad hon gav sig in på. Och Caroline hade rätt – även om hon var utarbetad så gillade hon att vandra.
Men ändå. Väderleksprognosen för första halvan av september utlovade sensommarhetta med temperaturer runt 30-gradersstrecket och att vandra med packning under stekheta eftermiddagar var något helt annat än raska morgonpromenader i gryningen på Fårö.
Alltihop var Carolines fel. Eller det var det förstås inte, men efter deras meddelanden till varandra hade väninnan bombarderat henne med sms och frågor och när Emma väl hade gläntat på dörren till att hon möjligen, eventuellt, kanske kunde tänka sig att återvända till Caminon hade Caroline påbörjat en övertalningskampanj som fått henne att, i alla fall för stunden, känna något slags engagemang.
Hon hade plockat fram sina gamla pilgrimspass från skokartongen längst ner i bokhyllan. Det ena, från första vandringen sju år tidigare, var fyllt med stämplar i allsköns färger och motiv från olika härbärgen, kaféer, kyrkor och katedraler längs leden. I det andra fanns inte mer än ett tiotal stämplar, varav den sista från ett hotell i Villafranca Montes de Oca, knappt fyra mil före Burgos.
Det var där hon hade suttit och ätit middag med några pilgrimsvänner när hon fått samtalet hemifrån med beskedet att hennes mamma fått en stroke och inte hade lång tid kvar att leva. Ett halvt dygn senare hade hon infunnit sig vid moderns sjukhussäng och tack och lov hann de ta ett sista farväl, och till och med förlåta varandra för att allt inte blivit som de hade önskat, innan modern lugnt och stilla sjönk in i ett medvetslöst tillstånd som varade tills hon slutligen somnade in.
Månaderna efteråt hade varit hemska och om Emma inte gått i terapi och jobbat aktivt med sorgbearbetning var det tveksamt om Olle och hon skulle ha lyckats rida ut stormen och hittat tillbaka till varandra. Till vilken nytta, kunde man fråga sig? Visst, de hade fått fem fina �
