VAD GÖR DU NU FÖR TIDEN?
DET ÄR VÄLDIGT ENKELT att ha med Pernilla Wiberg att göra. Det är ordning och reda. Tydligt. Trots ett späckat schema hittar hon snabbt en intervjutid i god tid innan tidningen du nu håller i handen ska gå till tryck. Hon är hemma i Monaco, dit hon flyttade lite motvilligt på 1990-talet. Jag ska facetajma med henne från Stockholm. Två dagar innan intervjun sms:ar Pernilla. »Hej Niclas. Det snöar just nu här nere och på måndag ser det ut som att det blir sol. Bødvar och jag tänkte åka upp till Isola 2000 och åka skidor då. Kan vi skjuta på intervjun till senare på dagen?« Så blir det såklart. Och visst värmer det lite i hjärtat på en skidtidningsredaktör när han inser att en av våra allra största utförsåkare genom tiderna fortfarande brinner för skidåkning.
– Ja, men så är det ju, säger Pernilla från skärmen. Även om det är på ett helt annat sätt än tidigare. Jag väljer mina skiddagar om man säger så. Jag åker inte när det är snöoväder och dimma eller regn. Såna dagar har jag gjort tillräckligt av.
– Dessutom har jag ju känning av en massa gamla skador från karriären så jag kan inte åka hur som helst. Det är det där med knät så jag får anpassa mig.
Tidigare denna säsong, när jag intervjuade Franz Klammer, berättade han att han fastnade så hårt för skidåkning att han menade att det bara fanns två alternativ för honom: 1. att bli framgångsrik tävlingsåkare eller 2. att bli skibum. Hur känner du Pernilla?
– Skibum hade nog aldrig passat mig. Men jag förstår att Klammer sa så. Det hade passat honom som hand i handske tror jag. För mig var det bara tävlingsbiten. Jag är ju tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Från början tävlade jag mot syrran. Först friidrott och basket. Och sen insåg jag att jag ville bli bäst i världen för då kunde ju inte syrran slå mig.
DET GICK BRA REDAN från början för Pernilla som skidåkare. Yxbacken i Norrköping byttes mot skidgymnasium i Malung och allt större utmaningar ute i världen.Pernilla gick från klarhet från klarhet. Stenmark var givetvis den stora inspirationskällan.
– Jag kände att jag förmodligen aldrig skulle vinna 86 världscupsegrar, det är ju en helt fantastisk siffra. Men jag kanske kunde göra något annorlunda som han inte
