Måste man vara intresserad av matlagning som vegan? Sätter vi för stor press på oss när det kommer till matlagning? Hur får man till suget om man verkligen vill äta mer varierat och gott?
TEXT: THERESE LINDGREN
Det är dags att erkänna. Jag är 36 år och kan inte laga mat. Jag har en fästman, en bostadsrätt, en bil som jag servar och kan byta däck på, jag har startat och sålt ett företag, kan köra båt och har intervjuat alla Sveriges partiledare. Men jag kan för mitt liv inte sätta ihop något som ens liknar en middag jag skulle vilja bjuda någon på. I somras skulle vi hälsa på min mamma på hennes landställe. ”Vi kan fixa maten en av kvällarna”, hörde jag mig själv lova. Jag måste ha drabbats av en tillfällig attack av hybris. Jag, fixa maten? Till alla? Jag som klarar vardagen utan att få skörbjugg enbart genom en kombination av färdigrätter, halvfabrikat och hämtmat. Panik. Under två veckor tänkte jag, googlade, bad om tips och hade ångest. Inget jag kom på kändes bra. Till slut landade jag i att den bästa lösningen nog var att köpa en bordsgrill. Så att alla helt enkelt kunde laga sin egen mat.
Det känns extra mycket som ett nederlag eftersom det finns en fördom mot veganer att man ska vara intresserad av matlagning. Jag får så ofta kommentarer som: ”Du som är vegan och är så duktig på mat”. Det finns en förväntan på att man ska vara kreativ i köket och kunna trolla fram rätter som får den mest inbitna köttätaren att om inte omvändas, så i alla fall förstå, att tofu faktiskt kan vara gott. Lite som Mattias gör i den här tidningen. Men som ni kanske förstått vid det här laget är det här inte jag. Mitt liv när det kommer till mat består av genvägar.
MED JÄMNA MELLANRUM tänker jag att det här är något jag måste ta tag i. Jag vänder mig till Google, som vid så många andra tillfällen i mitt liv när jag haft ett problem som behöver en lösning. Jag söker kunskap, jag googlar recept. Jag får tips om att så länge man vet VARFÖR man är vegan kommer HUR man lagar veganmaten att lösa sig självt. Så står det bokstavligen. Tack så mycket. Jag är så otroligt säker på varför jag är vegan, men det tar mig inte ett steg närmare lösningen på hur man gör för att laga god mat.
Sen tänker jag — tänk om problemet nu inte är brist på kunskap, utan bara rent och skärt ointresse? I mitt barndomshem var matlagning till vardags ett nödvändigt ont. Och givet hur många vi är som nostalgiskt ser tillbaka på rätter som snabbmakaroner och färdiglagade köttbullar tror jag
