När jag var mycket ung hörde jag en inspelning där poeten Pär Lagerkvist läste med raspig gammelmansröst ”Nu löser solen sitt blonda hår / I den första gryningens timma / Och breder det ut över marken …”
Jag tyckte det var så vackert och romantiskt.
Och nu är vi ju där igen, när solen löser sitt blonda hår. Förhoppningsvis i alla fall. Och midsommar blir det ju oavsett vädret.
Jag tycker så mycket om grönskan så här års. Den är så skir och så generös. Det är en sådan överdådig mångfald, det gäller inte att med nöd och näppe försöka leta rätt på en liten blomma att lägga under huvudkudden och drömma om framtiden. Sju olika sorters blommor ska det vara. Och det är inga problem på en svensk sommaräng.
Jag tycker så mycket om det generösa. Och det inte alltid så förståndiga.
I ”Anne på Grönkulla” plockar Anne in vackra vilda blommor och ställer i en vas i sitt lilla vindsrum. Och får skäll av ordentliga fostermamman Marilla, inte ska man ta in ängsblommor, det blir bara skräpigt.
Men jag tycker om när livet får vara vackert och lite skräpigt.
Jag säger som Kristina Lugn:
”De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sådan är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare.”
Nu är jag inte säker på om Kristina Lugn är ironisk eller inte (det vet man ju aldrig) men jag är faktiskt sådan på riktigt.
Jag vet inte hur det blev så.
Det kanske stod en väldigt god och lite busig fe vid min vagga. Som för övrigt inte var en vagga utan en stor flätad tvättkorg som kläddes invändigt och blev bebissäng till alla oss tre syskon i tur och ordning. Men på något sätt fick jag den där förnöjsamheten i gåva. Det kanske inte var någon fe förresten, jag kanske fick överta den från min mamma som en gång lekte indianer och klättrade i träd men sedan blev ordentlig pastorsfru och höll sig inom gränserna. Min blev den i alla fall.
Och jag håller hårt i den gåvan. Att inte vara för försiktig. Att hellre öppna handen
