De krisade var och en på sitt håll, socialdemokraten Annika Strandhäll och hennes livskamrat. Gled längre och längre ifrån varandra. Men hur illa det var förstod hon inte. Förrän han tog sitt liv. Nu berättar Annika om de svåra åren, för hon vill äga sin historia – och hon vill hjälpa andra.
Av Anna-Maria Stawreberg Foto Kajsa Göransson
Det hade varit några hektiska och turbulenta år.
Annika Strandhäll hade en tung post i regeringen som socialminister, med ansvar för bland annat psykiatrin. När det återigen var dags för val under hösten 2018 var det långa arbetsdagar och hårt tempo som gällde.
Mitt under valrörelsen gick hennes mamma, fattigpensionären, bort i lungsjukdomen kol, men Annika fick knappt tid att sörja.
Hjulet snurrade för fort. Och så kom misstroendeförklaringen mot henne i samband med att den dåvarande generaldirektören på försäkringskassan, Ann-Marie Begler, avsattes.
Samtidigt gjorde Annikas sambo, Thomas, karriär som förhandlingschef på Arbetsförmedlingen. Han, den stora, trygga, intelligenta och musikaliska mannen som hon alltid hade kunnat luta sig mot.
Misstroendeförklaringen innebar en uppenbar yrkesmässig kris, men nu, när Annika behövde honom som mest, fanns han inte där. Trots att de hade levt tillsammans i närmare 20 år och fram tills nu stöttat varandra.
Ekorrhjulet snurrade allt fortare, och mitt i turbulensen, utan att de märkte det, hade de börjat glida ifrån varandra.
– I efterhand har jag förstått att han var djupt deprimerad. Men då förstod jag inte det. Att han drog sig undan från oss andra i familjen tog jag snarare som ett tecken på att han inte ville vara tillsammans med oss, säger Annika Strandhäll.
Vi sitter med var sin kaffe i ett ödsligt Riksdagshus. Det är fredag eftermiddag, de pampiga lokalerna ekar ödsligt och vi blir sittande länge. Det finns så mycket att prata om.
Samtalet böljar från djupaste allvar till lättsamt småprat och mellan varven hörs Annikas karaktäristiska gapskratt. Humorn verkar vara en stor del av hennes personlighet, och är kanske det som gett henne kraft under tunga perioder.
Thomas drog sig undan alltmer. Växlade mellan apati och en frenetisk energi, där han drog igång en lång rad olika projekt, alltifrån byggprojekt till storartade hobbyprojekt.
– Jag förstod inte då att det var hans sätt att hantera sin depression. Och han hade aldrig
