CARL LINNAEUS
Du har sagt att du befann dig i ett gapande hål vid två tillfällen under tillkomsten av det nya albumet ”A fortress called home”. Handlade det om rena depressioner?
– Ja, det kan man säga, säger sångerskan Adrienne Cowan. Jag gillar inte att använda ordet ”depression” för det har blivit så urvattnat, men jag kunde knappt ta mig ur sängen. Låtarna är ganska mörka och råa. Mot slutet av vissa sessioner var jag helt dränerad. Det hade skett ett dödsfall i familjen när jag la sången och sorgen sipprade in i hur jag sjöng. Ibland var det som när man gråter och det känns som att man har halsen i munnen.
Du pendlar mellan skönsång och growl. Vilket parti var mest utmanande att få till?
– Refrängen i ”Love’s souvenir” var svår, eftersom den är så hög. Den kräver mycket teknik plus att det är en känslomässigt tuff låt.
Den har en jazzig känsla.
– När jag mådde som sämst lyssnat jag mycket på Leprous och tog några stämningsfulla ackord på pianot. Det brukar fungera som meditation för mig. Om jag känner något väldigt starkt kan jag hitta ackorden som matchar hur jag mår. Det kändes som att jag inte hade något mer att säga i livet, men det hade jag. Jag har inte hållit käften sedan dess, haha!
Er trummis Chris Dovas hoppade av förra året till förmån för Testament. Hur upprörda var ni över att de snodde honom?
