SIMON LUNDH
Vad är konceptet på Portraits sjätte album ”The host”?
– Efter en turnévända med Satan blev vår gitarrist Christian Lindell jävligt inspirerad, säger sångaren Per Lengstedt. Han läser mycket och hade fått tag på någon bok som behandlar kyrkans överhet inom armén. De hade fan mer influens än kronan och den här historien utspelar sig i Sverige under stormaktstiden. Det finns nämligen sägner om soldater som hängav sig åt Djävulen för att få styrka i strid istället, och hur de då blev bestraffade. Vår protagonist blir inkallad men ifrågasätter kyrkans övermakt och bestämmer sig för att ingå en pakt med Djävulen. När han ska ut i strid stjäl han efter en morgonceremoni nattvardsvinet och det heliga brödet för att offra till Djävulen. Sedan får man följa honom ut i strid och hur han blir påkommen när han uteblir från de dagliga gudstjänsterna. Han får lämna armén, men kyrkan utkräver straff så de bränner ner hans hus med hans gravida fru i det, vilket i sin tur får honom att hämnas på framförallt prästen som beordrade det hela.
Du skriver inga texter i Portrait. Är det lättare att ta till sig andras texter när det är ett koncept?
– Absolut. Jag ser hela tiden karaktärerna framför mig i huvudet, precis som när man sätter sig och lyssnar på en King Diamond-platta. Faktum är att ”The host” känns mer King Diamond-inspirerad än någon annan Portrait-skiva eftersom det här med berättandet är så mycket hans grej. Detta trots att min debut med Portrait, ”Crimen laesae majestatis divinae”, var fylld med falsettsång. På det stora hela får det här med koncept i alla fall allt annat att blekna. Det här är första gången för oss och hela syftet med att göra ett album lyfter. De
