Farbror enver har lämnat oss för alltid

10 min läsning

Den albanske, stalinistiske diktatorn Enver Hoxhas död sedd genom en femårings ögon.

TEXT LEA YPI

En typisk albansk småstad.
REXHINO LIKA/UNSPLASH

»NÅGOT HEMSKT HAR hänt«, sa vår förskolelärare Flora och uppmanade alla fem- och sexåringarna att sätta sig på färgglada trästolar som ställts i en halvcirkel. Det var den 11 april 1985. »Farbror Enver har ... har ... lämnat oss ... för alltid.« Hon yttrade dessa ord som om hon själv höll på att dra sitt sista andetag, som om detta var den sista mening hon skulle lyckas frambringa. Efter det sjönk hon ner på en av de små stolarna med ena handen över hjärtat som om det gjorde ont, hon skakade på huvudet och drog djupa andetag: in, ut, in, ut. En lång tystnad följde.

Sedan reste sig Flora beslutsamt och gnuggade sig i ögonen. »Barn«, sa hon allvarligt, »lyssna noga nu. Det är väldigt viktigt att ni förstår. Farbror Enver har gått bort. Men hans arbete lever vidare. Partiet lever vidare. Vi kommer alla att fortsätta hans arbete och följa hans exempel.«

Den dagen talade vi uttömmande om döden. Min kompis Marsida, vars pappa var skomakare men vars farfar hade varit överman i den lokala moskén innan all religion förbjöds, sa att folk förr i tiden inte trodde att man verkligen dog när man dog. Naturligtvis, svarade vi, naturligtvis dör vi inte. Allt vårt arbete lever vidare, precis som farbror Envers.

Men Marsida protesterade och sa att det hon menade var att när människor dog fanns det en del av dem som fortsatte att leva på en annan plats, beroende på hur väl man hade uppfört sig under sitt liv. Hon mindes inte vad den delen av människan hette. Hennes farfar hade förklarat det för henne.

Vi trodde inte våra öron. En annan plats? »Hur kan man åka någonstans när man är död?« sa jag. »När man är död kan man inte röra på sig. De stoppar en rätt ner i en kista.«

»Har du någonsin sett en död person på riktigt?« frågade Marsida.

Jag svarade att jag inte hade det. Men jag hade sett kistor. Jag hade till och med sett en barngrav. På gravstenen fanns ett svartvitt foto av en leende liten flicka med en stor rosett i håret som liknade min. Min farmor Nini berättade att det är därför vi har begravningsplatser, för att vi ska veta var de döda finns och kunna besöka deras gravar och prata med dem om hur vi för deras arbete vidare.

Sedan la sig Besa, en kompis som var lite äldre, i diskussionen. Hon hade sett en död person på riktigt, sin farbror. Han var vit som krita och hade blod på huvudet eftersom han precis trillat ner från en elstolpe på jobbet. »Min faste