Våra försök att undvika smärta har dödat tusentals människor, gött kriminella nätverk, skadat miljön, brutit ner samhällsstrukturer och paradoxalt nog lett till mer smärta. Det är lättare att acceptera smärta om man tänker att den är naturlig, ofrånkomlig och ofta övergående.
TEXT ÅSA NILSONNE
DET ÄR LIVSVIKTIGT att kunna känna smärta. Ändå ställer den till med stora problem för oss på både individ- och samhällsnivå. Som läkare och psykiater har jag haft anledning att fundera över den paradoxen. Den snabba utvecklingen av vår kunskap om smärtsystemet har gjort de funderingarna både mer konkreta och intressantare.
Smärtsystemet visar sig nämligen vara betydligt mer mångfasetterat än vi trott, och mer spännande även ur ett filosofisk-psykologiskt perspektiv. Både Buddha och Descartes, den senare även känd som Cartesius, är fortfarande relevanta när vi tänker på vad smärta är, varför det gör så ont som det gör och vad vi bör göra när smärtan slår till.
Om vi börjar för drygt tvåtusen år sedan med Buddha, så beskriver han smärtan som den mest fundamentala aspekten av vår existens. Han ser inte lidande som något sjukligt som kräver en insats för att ställas till rätta, utan snarare som en existentiell sanning som vi behöver förhålla oss till. Han gör inte någon skarp åtskillnad mellan det kroppsliga lidandet och det känslomässiga.
Böcker om buddhism klassas därför oftast som religion, filosofi eller ibland psykologi, sällan som medicin eller psykiatri. Detta trots att smärta är ett av de vanligaste skälen till att människor söker vård, oavsett om smärtan upplevs i kroppen eller i psyket.
Den tudelningen – i kropp och själ – för oss över till Descartes (1596–1650). I hans religiösa föreställningsvärld fanns en skarp gräns mellan det kroppsliga och det andliga. Mellan å ena sidan matsmältning eller andning och å andra sidan samvete, godhet eller kärlek till Gud. Samtidigt måste ju dessa två aspekter av människan kopplas samman på något sätt. Han tänkte sig att mötet sker mitt i hjärnan, i den lilla tallkottkörteln.
Han var framsynt när han valde hjärnan som mötesplats – han hade ju lika gärna kunnat fastna för hjärtat eller något organ vars funktion man inte visste så mycket om på hans tid, som mjälten eller sköldkörteln.
Nu visar det sig att han faktiskt inte var så fel ute. Ett exempel på en sådan sammanlänkning har vi just i smärtsystemet. Den sker dessutom inte så långt från tallkottskörteln,
