Tiden – en betraktelse

9 min läsning

For the loser now Will be later to win For the times, they are a-changin’ – Bob Dylan

TEXT STAFFAN HOLMBRING & J. JACOB WIKNER

På våra breddgrader markeras tidens gång av årstiderna.
»LOVE OF WINTER« (1914) AV GEORGE BELLOWS/ART INSTITUTE OF CHICAGO

FINNS TID EGENTLIGEN? Hur ser den ut? Det är intressant att Bob Dylans rader från mitten av sextiotalet gäller inom den moderna kosmologin i dag. Tiden förändras faktiskt och vår uppfattning av tiden också.

Vi upplever tid på många olika vis: från att långsamt följa årstiderna och det egna åldrandet till att bli irriterad när en sökning på Google tar mer än 300 millisekunder. I det gamla bondesamhället hade de varken internet, Google eller ens telefonkataloger. »Jag träffade henne en gång förra året på logdans, undrar om det blir någon mer gång«, var en vanligare kommentar än att det bara tog 250 millisekunder att hitta henne på internet. Fördelen att det tar lite tid är att man får längre tid att fundera, men risken är å andra sidan att man funderar för länge och att det inte blir någon mer gång.

Tiden är beroendeframkallande, precis som livet. Dess gång ger oss trygghet. Vi har våra kalendrar och vi planerar möten i dem – kanske delvis för att lura oss själva att vi är mer betydelsefulla än vad vi egentligen är. Mötena på jobbet är en sak, men det finns många möten som inte är inplanerade i någon kalender och som därför aldrig kommer att inträffa. Eller, kanske oftare, som inträffar ändå. Redan under romartiden tillverkades olika calendria, en del var till och med huggna i marmor. Då blev det svårt att sudda ut händelserna. Motsatsen till en framåtblickande almanacka är att skriva dagbok över det som redan har hänt. Både almanacka och dagbok är verktyg för få kontroll över tillvaron – och tiden.

När vi är på jobbet sköter jobbet om vår tid. Tiden är inrutad. En gång i tiden (!) användes tidsstudiemän med stoppur som tog tid på olika tillverkningsprocesser. Numera används mindre synliga metoder, men kontrollen finns ändå. I mångt och mycket är jobbet en låtsasvärld där man kan känna att arbetskamraterna tillhör ens familj utan att göra det. Det blir inte så farligt då. Och eftersom vi tillbringar mer av vår vakna tid på arbetsplatsen än hemma – mitt i vintern är många av oss där alla dagens ljusa timmar – vill vi att det ska kännas som vårt hem. Vi formar vårt jobb efter det hem vi egentligen längtar efter. Våra kollegor är våra barn eller tvärtom, vi har vår egen kaffekopp och vår egen stol i sammanträdesrummet. Jobbet är viktig