Att springa är lätt och billigt sägs det. Jo visst, om nu 599 kronor för en sport-bh som inte pallar ens det sävligaste lufsandet kan kallas billig. Vi har alla sett den, reklamen för olika sport-bh:ar. Vältränade kvinnor iklädda en bh med perfekt passform. Eller ja, kanske inte alla, men alla vi som någon gång försökt gå från soffpotatis till löpare. Observera att jag skrev löpare. Det tyder på att jag har en viss ambition, de utan säger joggare.
Vi med ett BMI över det rekommenderade och med en byst lika stor som kuddarna i soffan vi måste resa oss ifrån har alla sett den och undrat: Varför är de som gör reklam för sport-bh:ar sådana som knappt behöver en?
En reklam för nässprej visar i alla fall en röd näsa, en för maskindiskmedel en tallrik med intorkade matrester, men en reklam för sport-bh:ar visar inte en valk, inte ett uns överflödigt fett som fastnat mellan de justerbara axelbanden som ska ge dig ”extrem support”. Extrem besvikelse skulle jag säga.
Men skam den som ger sig. Nu har jag anmält mig till ett lopp, för att komma i gång med löpandet igen. 475 kronor kostade kalaset. Vilket hade varit okej för ett kalas men det är det ju inte, det är ett löparevenemang. Det är bäst att förtydliga det, förvånansvärt många arrangörer verkar blanda ihop lopp med fest.
Vårruset kallar sig ”Årets löparfest för tjejer”, Midnattsloppet lovar ”Augustis härligaste löparfest” och Göteborgsvarvet deklamerar ”Nu börjar årets löparfest”.
Jag har sprungit alla dessa och jag kan säga att visst, springa lopp kan vara roligt, till och med väldigt roligt. Om du har tränat så pass mycket att sport-bh:n faktiskt passar, men någon fest är det inte. Hallå Konsumentverket! Var det inte så att man skulle kalla saker vid dess rätta namn?
Mitt kommande lopp är inte bättre, en härlig fest utlovas. Jag är skeptisk.
