EMMA DRABBADES AV FÖRLOSSNINGSSKADOR: ”Ett helt underliv borde vara alla kvinnors rätt”
Tyngdkänsla i underlivet, smärtor som känns som knivhugg, urin- och avföringsinkontinens, ont vid samlag – i fem år levde tvåbarnsmamman Emma Hessel med svåra förlossningsskador innan hon äntligen fick hjälp. I dag, efter en stor och lyckad operation, känner hon att hon har vunnit tillbaka livet och lämnat sorgen bakom sig.
AV ISABELLA LINDHOLM HARBRECHT FOTO: HANNA BOUVENG
Drygt 100 meter från havet i ett lummigt villakvarter i Kalmar bor Emma Hessel med familj. Erik, 5, har varit på kalas den här söndagen, och Oskar, 3, busar i vardagsrummet.
– Det är fullt ös med de här grabbarna. Oskar är lika snabb nu som när han kom ut, han föddes faktiskt här hemma eftersom vi inte hann åka till sjukhuset, skrattar Emma.
Inför sin första förlossning, med Erik 2017, är Emma lugn. Det enda hon skriver i sitt förlossningsbrev är att hon vill få hjälp för att brista så lite som möjligt. Men förlossningen går snabbt, Erik kommer ut nästan direkt när de kommer till sjukhuset. Blödningen efteråt är svår att få stopp på och efter ett tag står det klart att hela vaginans bakvägg samt hela mellangården bak till ändtarmen har brustit. Emma sys ihop och när de lämnar sjukhuset ett och ett halvt dygn senare ställer hon in sig på att det kommer ta ett tag innan hon är återställd.
– Men när jag hade bajsat på mig två gånger om dagen i fem veckor tog jag kontakt med vården. Jag hade även väldigt ont och en extrem tyngdkänsla som nästan var snarlik den man har vid förlossningen, när bebisen ska ut.
Hon får komma in för att bli tittad på. Men allt ser bra ut, får Emma höra. Rådet blir att fortsätta med knipövningarna.
– Jag åkte hem med de orden, men det kändes fel. Jag frågade vänner som också fött barn ungefär samtidigt, om det var någon som kände eller hade det som jag. Men det var ingen som kände igen sig i mina besvär.
Vid den rutinmässiga efterkontrollen som görs tolv veckor efter förlossningen har Emma fortfarande lika ont.
– När läkaren stoppade in verktygen skrek jag rakt ut och lyfte från britsen. ”Oj, har du så ont?” vet jag att han sa. Men han sa återigen att allt såg fint ut och att jag måste ge det lite tid. Men så här i efterhand blev det ju aldrig bättre.
Smärtan kvarstår, liksom tyngdkänslan. Hon är även både urin- och avföringsinkontinent. Nu börjar en lång uppförsbacke för Emma. Hon kontaktar vårde
