Tänk dig att du vaknar och inte kan röra kroppen, du ser hur det uppenbarar sig en skepnad i rummet … Maria har upplevt sömnparalyser sedan tonåren, och utarbetat strategier för att hantera dem.
AV SARA FRISK FOTO: SHUTTERSTOCK/TT, STEFAN TELL
Idet annars behagliga sovrummet infinner sig en stark känsla av rädsla. Kroppen är som förstenad och går inte att röra. Rummet ser lika bekant ut som vanligt, bortsett från en gestalt som uppenbarat sig i dörröppningen, samtidigt som något obekant hörs i öronen.
Den övre halvan av skepnaden är bekant, medan den undre ser ut att tillhöra någon annan. Som från ingenstans rusar gestalten mot sängen och hoppar rakt in i din kropp. Därefter börjar en ännu intensivare förlamning av musklerna och rysningar som gör ont i hela huden.
Maria Afshar Lahnamaa, 31, kan än i dag känna den intensivt obehagliga känslan när hon nu sitter i samma rum och ammar sin son. Första gången hon upplevde en sömnparalys var hon omkring 12 år, och under en period när det var som värst drabbades hon flera gånger per natt i flera månader.
– Jag mådde jättedåligt och det var ofta man tänkte att man inte orkar mer. Det var som en kamp man hade i sin ensamhet hela tiden, säger Maria.
Hon beskriver att sömnparalyserna dränerade henne både fysiskt och psykiskt.
– Fysiskt för att kroppen blir trött när den inte får sova och psykiskt på grund av rädslan inför själva paralyserna. Och den ständiga pressen i att jag måste sova för att jag är helt slut, men det går inte för att man är rädd att det ska hända igen. Det var en sådan terror gång på gång.
PÅ NÅGOT SÄTT tog hon sig igenom det, genom att överleva dag för dag och härda ut. Det skulle även visa sig att Marias mamma varit med om sömnparalyser sedan hon var tonåring. Hon hade dock inte vetat vad det var och aldrig vågat berätta av rädsla för att bli avfärdad som psykiskt sjuk.
– Det var nog det som slog hårdast och därför jag vill prata om det. Det är en sak att inte veta vad det är, men en helt annan att inte våga berätta om det. Det blir en helt annan, mer långtgående rädsla kring det då. Jag vill inte att någon ska känna att det är konstigt eller att man inte får prata om det, säger Maria.
Hon har gjort efterforskningar men haft svårt att hitta konkreta råd om vad man kan göra för att hantera återkommande sömnpa
