Är fasaden viktig än idag?

Har dagens medelåldringar

familjehemligheter? Säger inte den yngre generationen rakt ut hur det är, tar konfrontationen som kan resultera i utfrysning eller familjeskam, hellre än att smyga, ljuga och föra bakom ljuset? Vissa sanningar är smärtsamma, obehagliga och somliga vill man inte höra. Men hellre det än den gamla generationens tystnad, som blev som en familjeförbannelse. Tänker på det när jag ser Ibsens (Henrik Ibsen, norsk författare 1828–1906) pjäs Gengångare på Stockholms stadsteater, sonen är smittad av faderns dödliga könssjukdom, husan är egentligen hans syster, den fina kammarherren ett svin och allt tystas ner av frun. Fasaden är viktigare. Men förbannelsen lurar i det välbeställda huset. Att vara homosexuell var länge en väl bevarad hemlighet i många familjer, liksom oäkta barn, eller att mostern egentligen var den riktiga mamman och farmor en gång i tiden en flicka som tjänade pengar på sin kropp. Och alla dessa familjefäder som oförklarligt hängde sig. Alla dessa hemligheter doldes för att skydda familjen. Skammen var värre än tystnaden.

Idag är det personliga misslyckanden som ska döljas. Det personliga misslyckandet handlar om att den bild man målat upp via sociala medier kraschlandar. Oftast en bild av en lyckad familj där man inte kan stava till ensamhet. Par som försökt leva som tv-seriens Mandelmanns med både häst och höns på drömgården och iförda snickarbyxor och leriga stövlar signalerar familjen ett avundsvärt lyckat liv. Till dess gården plötsligt blir till salu. Ett annat par postade härliga bilder i shorts och sandaler och skrev ”Vi är it-nomader och kan jobba var som helst, barnen går i svensk skola och här skiner solen hela tiden”, och kommentarerna var fulla av ”wow, och snart kommer vi också”. Men istället så kom där en tredje person in i deras solparadis. De två it-nomaderna ska nu skiljas och hela familjen flyttar tillbaka till Sverige. Och hur ska det visas upp på Instagram? I alla fall inte med tårar, hat och förtvivlan. Där går gränsen. För då blir det ännu mer av ett personligt misslyckande.

Utan