Åsa Lundegård, chefredaktör
Välkommen till
Nu har jag fyllt 59, vilket betyder att det var ungefär nio år sedan jag tackade ja till att leda M-magasin, eftersom Amelia Adamo planerade att sluta. De enda som kände sig lugna med detta upplägg var jag och Amelia, även om viss sund nervositet naturligtvis omgärdade även våra tankar och funderingar. Men på kontoren där man räknade och fyllde i siffror... där var det lätt panik. Hur skulle det gå? Vem skulle kunna ta över ett så framgångsrikt skepp och styra in i framtiden? Och dessutom – utan Amelia på omslaget?
Det gick bra, det vet ju ni som läser. Och ni, har det visat sig, är långt fler än vad de som räknar och fyller siffror, hade räknat med, tack för det stora förtroendet ni visar oss!
Nästan lika länge tog det för min tröga hjärna, eller snarare mitt hjärta att förstå grejen med djur. Som liten var jag allergisk mot pälsdjur vilket betydde att jag fick nöja mig med de icke så gosvänliga fiskarna i ett akvarium och en och annan sköldpadda. Något marsvin passerade också förbi. För något år sedan när jag umgåtts en del med min dotters katt utan nys eller kli, så skaffade vi egna katter, bondkatter heter huskatter nu, såna har vi. Och nu är jag den du ser: Hon som pratar med din hund när ni passerar varandra på gatan. Hon som scrollar knasiga katter på Instagram reels – och skickar vidare till sin man. Hon som tycker det ”skrivs för lite om katters intelligens”.
Hon som vill ha hund. Också. (Men maken säger nej, och hon undrar hur det egentligen ligger till – behöver man verkligen vara överens om precis alla inköp?)
Att djurhjärtat öppnades var nog möjligt – i mitt fall – för att människobarnen hade flyttat hemifrån, och hur fint jag än bäddar barnbarnens sängar här i gästrummet – så är de rätt sporadiska översovare. Djurhjärtat stod på glänt och katterna bände upp det. Sen fanns ingen återvändo. Jag brukade, i min okunniga unga vuxentid, prata oförstående om ”djurmänniskor”. Nu vet jag bättre. Att ha ett djurhjärta öppet är att ödmjukast försöka förstå sig på storheten i att vi delar plats och hem – jorden – med allt levande.
Mina katter skulle möjligen kunna vara lika nöjda om de bodde med en robot-arm som utfodrade dem och städade lådan. (Jag säger ju att det forskas för lite, så vem vet?). Men nu får vi dela plätt här, vår stund på jorden. Och under vår stund på jorden
