... men varför känns det mer som att jag håller på med en skattedeklaration? Att dejta med appar är en Excelövning. Rutor ska bockas i, uppgifter ska lämnas in, punkter ska checkas av. Om det pirrar någonstans i kroppen, så är det väl en fot som har somnat, menar M-magasins Fred Forsell.
Av Fred Forsell Foto Shutterstock
● En bekant till mig som blev lämnad av sin fru, fick efter en tid som ensamstående ett välmenande råd från sin granne: ”Du borde testa att träffa någon på INTERNAT. Jag har läst att det är populärt”, menade hon.
Grannen hade läst fel. Även om detta skedde för några år sedan är oddsen goda för att nätet redan då hade passerat folkhögskolekorridorer på listan över troliga ställen att knyta kärleksfulla kontakter.
Jag tycker ändå att hon hade en poäng. Av mina tre längre förhållanden har inget inletts med hjälp av en dejtningsapp, medan en tredjedel har börjat på ett internat. Eller ja, i en vanlig studentkorridor.
Jag vill verkligen inte såra någon nätdejtare eller tindrare, men här kommer ett förvirrat rop från sent på 1900-talet: Vad är det egentligen ni håller på med? Rutor ska bockas i, uppgifter ska lämnas in, punkter ska checkas av. Information ska bifogas, max si och så många tecken. Det låter mer som en skattedeklaration eller möjligen en bilbesiktning. Detta har slagits fast tusen gånger, men det verkar inte bekymra någon. Om det pirrar i någon del av kroppen under denna Excelövning så är det väl en fot som har somnat efter alla timmar framför datorn eller mobilen.
”Den här modellen är fin, men den här är yngre. Den här verkar slitstark, den här opålitlig. Den här är ju mer än lovligt begagnad.” Skillnaden mellan att dejta och att köpa ett kylskåp är försumbar, även om jag förstår att dejtandet kan leda till sex (med reservation för att det var länge sedan jag var på Elgigante
