Det är lätt att förstå varför Nikons coolaste kamera fortfarande är slutsåld.
LASSE SVENDSEN
NIKON Z F
N ikon hade nog knappast kunnat föreställa sig att marknaden skulle bli alldeles till sig när de lanserade Z f. En oförskämt läcker fullformatkamera med en retrodesign som starkt påminner om Nikon-kameror från filmtiden, men som bygger på en välbeprövad digital plattform som introducerades 2018.
Nikon Z f är i grunden en Nikon Z6 II, inpackad i samma 80-talsdesign som Nikon FM2 – en gediget byggd och mekanisk kamera som bara behöver batterier för ljusmätningen, och dessutom en av 80-talets mest legendariska helt mekaniska kameror. Med manuell inställning av slutartid och bländare.
Kännarna kommer att vifta med pekfingret, harkla sig högljutt och påpeka att Nikon Z f faktiskt är den digitala versionen av Nikon FA eller FA2. Och de har rätt.
För här får man även program-, bländar- och slutarautomatik, vilket Nikon FA fick redan 1983.
Nikon Z f härstammar alltså från en lång rad spegelreflexer och man få inga extrapoäng för att påpeka att Z f är den digitala tidsålderns FM2 eller FA2.
Det räcker med att titta på kameran, så ser man det.
NIKON Z6 II UNDER SKALET
Förra gången Nikon gjorde så här, alltså klämde in digital teknik i en klassisk design, fick vi Z fc. En liknande kamera på en enklare plattform och med bildsensor i APS-C-format. Vilket, måste jag erkänna, inte var någon fantastisk upplevelse. Även om själva kameran var mer än bra nog.
Nikon har gjort det en gång tidigare också. Då tog de helt enkelt en digital spegelreflex med fullformatsensor, drog av skalet och byggde ett nytt med samma klassiska kameradesign som Z f. Men den kameran, Nikon Df, blev inte heller någon succé. Den var alldeles för halvhjärtat byggd när det gällde design och prestanda.
Men det är verkligen inte den här. Vi har som sagt att göra med en Nikon Z6 II, så tekniska prestanda från CMOS-bildchippet på 24 Mp går det inte att klaga på. Inställningsratten har tagit över för LCD-displayen och omarkerade inställningshjul, så man ställer in slutartid, ISO-känslighet och exponeringskompensation på klassiskt sätt. Exponeringsprogram väljs med en omkopplare under ISO-hjulet och under slutartidsratten skymtar en omkopplare som man växlar mellan stillbilder och video med.
Där hittar man också en inställning för monokroma – alltså svartvita – bilder.
Den mycket fina fullf
