KARIN HERSLOW
En solig och varm sommar står högst på önskelistan för de allra flesta. Men den får inte vara för het och inte för torr. Och helst ska det inte åska.
I mina föräldrars stuga på gränsen mellan Skåne och Småland kunde det dundra på rätt bra i min barndom. Förr i världen var nästan alla telefoner väggfasta, och de satt där de satt. Dessutom var telefonjacket också väggfast på den tiden, det var förseglat så man kunde inte dra ur jacket själv. Väldigt korkat och dessutom otrevligt när åskväder drog in. En sån omodern apparat hängde på väggen i stugan. Gissa om det var bäddat för dramatik när åskan gick! Ledningarna till det fasta telefonnätet gick via luftledningar. Kors och tvärs genom Sverige, mil efter mil, stod telefonstolpar som bar ledningarna ända fram till husen där de anslöts genom väggen. Och där det fanns en telefonledning kunde blixten åka snålskjuts på den!
En sommar i mittenav 50-talet hade vi fått besök av goda vänner. Pappan i familjen trivdes väldigt bra i vår stuga. Han var rätt bekväm av sig och gick mest bara runt i sina gamla tofflor och njöt av tillvaron. Inget sades om avresedagen, men mina föräldrar funderade nog lite på hur länge gästerna skulle stanna?
Så en dag bröt ett helvetiskt åskväder ut. Det är snart 70 år sen nu, men jag minns det mycket väl fast jag var så liten. Det small oavbrutet och mycket högt, och till sist började det plinga i telefonen varje gång det blixtrade. Man behövde verkligen inte vara åskrädd för att bli skrämd. Pappan i den gästande familjen blev allt blekare och till sist tog han en köksstol och placerade sig mitt i dörröppningen mellan köket och stugans stora rum där vi alla var samlade. På det sättet skulle han kunna snabbt springa ut antingen genom köksdörren eller dörren på framsidan, beroende på var det slog ner. Att han därmed spärrade vägen för alla andra föll honom aldrig in.
Nu började blixtarna komma ännu tätare, åskan var i princip rakt över oss, och det var verkligen extremt obehagli
