Jag var ung och blyg och vågade inte kräva min rätt till arvet efter min far. Många år senare fick jag lida, men då var det för sent att säga ifrån.
Jag kände mig alltid som ensambarn, trots att jag hade en storebror. Bertil var tio år äldre än jag och vi lekte aldrig med varandra. Jag var ju den tråkiga lillasystern och han föredrog sina jämnåriga kompisar. De tyckte att jag var liten och tramsig och Bertil skämdes mest över mig under vår tidiga barndom.
När jag växte upp var pappa ofta sjuk och mammas lön var låg. Det var 40-tal och vi hade inte precis några dyrbarheter i hemmet. Det fanns bara enkla, slitna möbler och gamla saker hemma hos oss.
När mina farföräldrar dog roffade pappas syskon åt sig allt. Min far fick alltid bara höra att ”du kom ju inte till bouppteckningen”. Nej, hur skulle han ha kunnat göra det? Vi bodde väldigt långt ifrån hans barndomshem och pappa var för det mesta sjuk.
När min mormor och morfar dog var det likadant. Då övertog mammas äldre bror huset och alla möbler och prylar som fanns där inne. Övriga syskon fick inget, fastän allt förstås borde ha delats upp så som rättvisan kräver.
Alltid verkade det som om vi blev missgynnade och orättvist behandlade. Så var det säkert ofta förr även i andra familjer. Äldsta barnet tog för sig av saker som var av värde, till exempel faderns klocka, den finaste överrocken, mammans guldsmycken, pärlor eller symaskin. Många känner nog igen sig i detta.
Min pappa hade ett fickur, en så kallad rova, som han fått av sin morbror till konfirmationen. Han brukade stoltsera med den framför spegeln, när han klätt sig i kostym. Då satt den fina guldrovan i västfickan och han såg förnäm ut. Han älskade att vara elegant, men det var inte så ofta det fanns tillfälle till det.
Pappa dog när min bror Bertil och jag var 22 respektive 12 år. Min bror var vid den tiden förlovad med en kvinna som hette Birgitta, och de gifte sig senare.
Jag visste inte att pappas enkla saker skulle delas lika mellan oss barn, och att vår mamma skulle behålla en del av dem till sin död. Jag var ju bara 12 år.
Men Bertil tog genast för sig och plockade åt sig pryl för pryl, även sådant som borde ha gått till vår mamma. En stödkäpp med silverkrycka som hade varit pappas 40-årspresent, en tavla med Värmlandsmotiv, en prydnadssak i Meissenporslin, några utländska mynt
