Hon står där och jag vet genast vem hon är. Hon gråter, jag gråter och sedan plockar jag fram alla bilderna.
AV HELENE YENDALL ILL: SHUTTERSTOCK/TT SVENSK BEARB: LOTTA GUSTAVSSON
En novell om att släppa taget
Det ringer på dörren och utanför står en ung kvinna. Jag har aldrig sett henne, men jag förstår omedelbart vem hon är. Hon har blonda lockar och fräknar i hela ansiktet.
– Åh, hej … börjar hon. Jag är …
– Anna, jag vet, säger jag vänligt och motstår frestelsen att lägga till: Jag har väntat på dig.
Jag vill ju inte skrämma bort henne. Men jag har faktiskt väntat på henne den senaste månaden. Ända sedan Joakim dog.
En gång var jag gift med Joakim. Vi var båda framgångsrika, hade ett fint hus och massor av vänner på segelklubben, mest unga par utan barn, som vi. Vi tillbringade varje helg på sjön.
En dag började en vacker kvinna, inte olik den unga som står på min tröskel nu, i klubben. Hon ville lära sig segla, sa hon, och vi skojade om att hon snart skulle förvrida huvudet på någons man. Jag anade inte att det skulle bli min, alltså Joakim.
Men, det kan blixtra från en klar himmel. Det kan komma överraskande kastvindar när du seglar i lugna vatten. Helt plötsligt har du kapsejsat – och sprattlar i svallet.
– Kom in, sa jag.
Anna väntar på att jag ska stänga dörren bakom henne.
– Jag undrar bara, säger hon, om du har några bilder på … på min pappa?
Hon börjar gråta och jag lägger armen om henne och föser in henne i vardagsrummet. Och sedan fäller jag några tårar själv, över Joakim. Han förtjänade inte att dö så plötsligt, så ung.
Det står en ask med näsdukar på soffbordet och när vi båda slutat snyfta och förmår att le igen, då reser jag mig för att laga en kanna te.
– Jag ska plocka fram lite bilder också, säger jag.
Hon lyser upp.
– Har du några?
– Ja, det är klart. Jag undrade just när du skulle komma och hämta dem.
Jag tänker tillbaka på den där fruktansvärda dagen för så många år sedan när jag tog bussen till det hus där Joakim bodde med kvinnan som stal honom från mig.
Det var i november och det regnade. Vissna löv kantade stigen, himlen var blygrå och mitt hjärta blytungt. Jag hade accepterat att vårt äktenskap var över, men det fanns en sak jag ville ha av honom.
Joakim blev nervös när han öppnade dörren och såg att jag stod där. Kvinnan var inte hemma förstås, jag hade varit noga med tidp
