Axel var inte på sitt rum. Var fanns han? När Alice fick reda på det gungade tillvaron och hon blev tvungen att prata med barnen.
AV ANNA STRÖM FOTO: SHUTTERSTOCK/TT
En novell om att älska någon
Bullarna var fortfarande varma i påsen när Alice kom till Ängsparkens demensboende och hon tittade snabbt i dagrummet om Axel fanns där. Men där var det tomt, tv:n talade för en frånvarande publik utöver de neontetror som gled fram och tillbaka i akvariet.
Hon begav sig till hans rum. Det var egendomligt att vandra längs korridorerna där varje dörr rymde någons hela liv och där varje förvirrad själ en gång varit brinnande som en soluppgång. Och det var egendomligt för det var på ett äldreboende som hon och Axel hade träffats för över 60 år sedan. Axel hade varit en av besökarna, inne hos en vithårig man med benprotes hade de mötts för första gången.
Han var inte på sitt rum heller. Hon passade på att vattna hans orkidéer och la märke till blöjpaketet som stod i fönstret intill ett svartvitt fotografi av Axel, stolt och högrest framför sin butik. Orättvisan; ett stilleben.
Han hade aldrig tänkt sig att bli Icahandlare, men när chansen kom så tog han den. Sådan var han, impulsiv och modig. Det ville hon nästan påpeka för personalen ibland, för det hände att de pratade med honom som om han var ett barn.
– Han är affärsman, ville hon säga då, han kom som krigsbarn och startade stora Ica nere på Torp utan att någon hjälpte honom. Bara för att man har blöja och haklapp är man ingen treåring.
Men hon sa aldrig så, trots att hon gång på gång flyttade tillbaka blöjpaketen till hans badrum för att in i det sista hålla isär det här sista kapitlet från resten av deras långa kärlekssaga.
Här är vi nu, tänkte hon vid fönstret.
Axel var på väg att försvinna så långt in i sig själv att hans kropp och sinne snart skulle sluta sig om det som var kvar. De var båda 81 och han levde sitt liv i stort behov av ständigt låsta dörrar och undersköterskornas tålamod.
Själv var hon kärnfrisk. Hennes värden var sanslöst bra, hade doktorn sagt, och håret stod fortfarande som en tjock, glansig man runt hennes allvarliga ansikte.
Hon rättade till kuddarna på hans säng och dammade flygfotot av sommarstugan. Hon lät fingret löpa över bryggan, hammocken och viken där barnen lärt sig simma. Livet var allt en stiglös vandring, i vacker men svår ter
