Den nördige Andreas var inte så dum ändå, fast det förstod jag inte i skolan. Inte förrän 15 år senare när jag träffade en snygg läkare på en fest ...
Andreas och jag hade gått i samma klass från ettan till sjuan då han flyttade. Ändå hade vi nästan aldrig pratat. Han var klassens tönt och en riktig plugghäst som ingen ville umgås med.
Han höll sig oftast för sig själv. Han hade någon sorts grön polotröja med ränder och bruna manchesterbyxor som var alldeles för korta i benen. Vi körde det tråkiga skämtet och frågade om han väntade högvatten, men han brydde sig oftast inte ens om att svara.
Efter sjuan sågs vi en gång på en klassfest och han hade då gjort en otrolig förändring. Hans dåliga hy var borta och han var klädd på ett helt annat sätt. Men framför allt hade han tränat upp sig med simning och karate. Jag skulle precis kolla in honom när en annan klasskompis dök upp, och sedan såg jag honom inte.
Många år senare ringde en kompis och frågade om jag ville följa med på en fest. Hennes man tänkte fira sin 30-årsdag och hade bjudit ihop ett större sällskap. Bland dem fanns en vän från karateklubben som skulle gå ensam, och därför letade man efter lämplig bordsdam. Jag var singel sedan en tid tillbaka så visst kunde jag följa med ut, tänkte jag och svarade ja.
Döm om min förvåning när jag presenterades för min bordsherre – Andreas, hur snygg som helst. Vi hann bara säga hej innan toastmastern hälsade alla välkomna. Var den här läckra killen min gamla töntiga klasskompis?
Andreas började prata och var hur trevlig som helst. Han jobbade som barnläkare. Visst
